Grannsämja
Man kan omöjligt välja sina grannar, eller hur? Allt man kan hoppas på är att de dämpar ljudnivån efter klockan 22 på vardagkvällar och inte spottar i brevlådan (eller lämnar en använd kondom i den som en vän till mig fick erfara). Man kan be om att de plockar bort luddet från torktumlaren, men det är ingen idé att räkna med det.
I min barack (som är en av de på en lång rad och tre våningar vilka man slagit panel på och kallar lägenheter) är det ganska lyhört mellan golv och tak. Vägg i vägg är det ok, extremt sällan jag hör någonting därifrån. Och eftersom jag bor på bottenvåningen behöver jag inte oroa mig för att störa någon under mig. Men de som bor ovanpå mig... Geez...
Jag lovar, igår hade de ihjäl någon och spikade ihop en kista. Det lät så i alla fall. Jag hade ju föreslagit pressening och spade, men å andra sidan är marken frusen. En kista med kedjor och tyngder går ju faktiskt att sänka ner havet. Cred till dem för den bra idén.
Men de kan behöva skaffa en skåpbil eller något att frakta den i, den där volvon de använder nu kommer knappast att rymma en kista. Och de måste fundera ut ett sätt att släcka all belysning på innergården. Folk häromkring är nyfikna (läs: JAG). Och ärligt talat, det funkar bra för dem och mig om jag slapp vara vittne. God knows I don't have the time or the energy.
Paranoid? Jag?
Jag och Skatteverket talar olika språk. De hävdar att de pratar svenska, vilket jag också anser att jag gör. Men likt förbannat verlar vi inte riktigt förstå varandra.
Nu när jag tänker på det så är det samma sak med flera myndigheter. Vilket får mig att undra om de gör det med flit? De ser medvetet till att man inte förstår ett smack och att allt är så krångligt att man till slut bara betalar för att slippa hålla på med skiten.
Jag anar en konspiration.
Tillbaks till verkligheten
Då var man tillbaka i Ö-vik. Grått, halvsnöigt, griniga trafikanter och handdisk.
Det har varit grymt skönt med lov, men jag måste erkänna att det finns vissa fördelar med att komma tillbaka till min egna lägenhet igen.
Det finns tre saker jag jämnt saknar när jag är hemma i Häggenås.
1: Min säng. Så grymt skön och 300 ggr skönare än den i flickrummet.
2: Duschen. Eftersom min energisparande far envisas med att vrida ner värmen på varmvattenberedaren, så är heta duschar sällsynta.
3: Mina högtalare. De följer sällan med till Häggenås och att behöva lyssna till NQ Arbuckle, God is an Astronaut och Frank Turner i den inbyggda datorhögtalaren; är tortyr.
Jag älskar att vara hemma, men har man väl smakat på eget boende och gillat det; kan det blir lite för mycket av familjelivet ibland. Även om soffmys med mamma, gratis och hemlagad mat samt lugn och ro på landet är bland det bästa jag vet - så är det bra skönt att få komma hem till mitt. My place, my rules and my stuff.
Sen att jag åker hem igen nästa vecka, är bara obetydliga detaljer. ;)
Reklamatisering
Jag har återvänt till den gudomliga soffan och därmed även teven. En vecka in i "jullovet" (det finns tydligen inget sånt på universitet, men man kan alltid låtsas) och jag har redan fallit tillbaka i soffliggarmode. Det kan visserligen ha att göra med all härlig julmat och godis jag trycker i mig och sedan måste vila bort.
Hur som helst så blir det ju en hel del tv och därmed en hel del reklam. I och med att jag inte har någon tv i Ö-vik blir det en hel del svt play och hyrfilmer, vilket innebär att reklamdosen minskar en hel del. Nu när jag hållit till framför reklamkanalerna en hel del, känner jag mig faktiskt påverkad; tro det eller ej.
Alla jäkla mellandagsreor som det tjatas om hela tiden (elgigantens reklam är tamefan varannat inslag) till exempel. Jag behöver inget, jag har inget behov av att åka in på mellandagsrea. Ärligt talat så får jag ont i magen när jag tänker på att stå i milslånga köer, trängas i värmen och halvhjärtat rota lite i överfulla, stökiga reabord med skrynkliga kläder. Man orkar ändå inte prova något eftersom provhytterna ändå är smockfulla och man drabbas av den där känslan att jag nog måste köpa något bara för att det är billigt.
Nej, jag vill inte in på stan. Men så kommer den där reklamen igen. Rea på Gina... spara 2000 på elgiganten... man kanske skulle titta in på din sko i alla fall?
Och inte hjälper det att jag för tillfället (efter skatteåterbäring, studielån och julklappspengar/presentkort) har en fin liten förmögenhet på kontot.
Nej, skärpning nu fröken Persson. Stå fast vid ditt tidigare löfte: Inte ett enda klädesplagg före nyår, såvida inte alla mina underkläder blir stulna i tvättstugan.
Åker jag in till stan är det för att träffa vänner, ta en fika eller gå på bio. För det man får i sällskap av vänner behöver inte kosta en spänn. Ändå är det så dyrbart att det inte går att beskriva, och inte fan går det att rea ut.
Så ja, jag behöver nog titta lite mer på reklamkanalerna så att jag acklimatiserar mig. Reklamatisering.
