Beslut
Ljuva examensarbete. Du tar knäcken på mig.
Jag är så fullkomligt apless på att sitta vid datorn, dag ut och dag in, tomt stirrandes på ett worddokument utan den minsta tillstymmelse till varken energi eller kreativitet. Jag har inga bra idéer kvar. Allt jag skriver känns som att jag redan skrivit det en gång eller är fullkomligt orelevant.
Igår fick jag ett totalt psykbryt och i ren frustrationsblandad ilska slet jag åt mig min iPod och drog ut och sprang.
Att springa när man är förbannad med arg musik i öronen är ett utmärkt sätt att avreagera sig utan att någon annan ska bli lidande. Det finns dock en liten risk med en ilsken löprunda. Det gäller att börja vända tillbaka medan man fortfarande är arg. Annars står man där, med gelében och andnöd 1 mil hemifrån och undrar hur i hela helvetet man ska ta sig tillbaka. Det gäller alltså att försöka uppskatta hur arg man är så att man kan anpassa avståndet.
Samtidigt är det grymt irriterande att nästan vara hemma och ilskan inte riktigt ebbat ut ännu. Man kan visserligen ta sig några rundor runt kvarteret, men det är inte riktigt samma sak.
Igår lyckades jag ändå med denna bedrift, att anpassa avståndet efter ilskan. Men idag är mina lår lidande. Stretchade duktigt, men har man inte varit ute och sprungit såhär på ett tag så spelar det nästan ingen roll hur mycket man tänjer ut musklerna. Det är döda dagen efter ändå.
Skönt var det i alla fall. Och välbehövligt. Resten av kvällen kunde jag spendera i mycket mysigt sällskap som inte behövde låsa in sig på toaletten för att undkomma min vrede. Vaniljglass med krossade Oreo's hjälpte också. Oerhört mycket.
Idag är jag tillbaka i skolan, tomt stirrandes på den där förbannade rapporten. Så jag tog ett beslut.
Jag ska försöka få ihop en rapport i godkänd form till deadline. Om det visar sig att detta inte går att åstadkomma utan att sätta min hälsa på spel (d.v.s återuppväcka ett för tillfället slumrande magmonster), så redovisar jag i höst. Jag har ändå inget inplanerat då. Visst hade det varit skönt att avsluta examensarbetet i vår, bli godkänd och utexaminerad naturguide. Men jag tänker inte förstöra mig själv totalt över det här. Inte när det finns möjligheter att avsluta utbildningen lite senare, utan några större bekymmer.
Tänkte bara säga det. Mest för att påminna mig själv. Men det är lite tragiskt att jag skrivit mer sammanhängande text i det här blogginlägget än vad jag har gjort på min rapport de tre senaste dagarna. Eller ja, tragiskt och tragiskt. Det här är fan så mycket roligare än att pressa fram stela argument och vetenskapliga formuleringar om hur begreppet Ekoturism borde tolkas.
Jag vet
Ah... Jag vet. Länge sen sist. Väldigt länge sen. Men om du är som mig, en skrivare som ofta skriver av sig när saker och ting är dåliga eller jobbiga, så vet du hur svårt det är att skriva av sig när saker och ting är... bra. För det är de just nu. Bra. Eller ja, toppen. Skitbra. Jag mår helt enkelt hur jävla bra som helst, rent ut sagt. Så för er som undrar; det har inte hänt några hemskheter. Jag är inte dödssjuk eller deprimerad. Jag mår bättre än någonsin.
Bara så att ni vet.
Ja, det och mitt examensarbete kväver all min inspiration och kreativitet. Vilket det lär fortsätta göra ända fram tills att det är slut. I Juni. Så om inget mirakelartat eller undergångsliknande händer, så ses vi då.
Hejpa!
Små små saker
Jag har tänkt en del på sistonde. Lite för mycket, som vanligt. Men det är svårt att låta bli när det finns så många saker man kan grubbla på. Grubbla, vända och vrida och följa tankegångar som glider iväg på alldeles för snirkliga vägar. Sådana där vägar som helt skulle ha en vägspärr två meter in. Gudarna vet vilka konstiga ställen jag varit på.
Annars då?
Skolan stryper min kreativitet som vanligt, vintern lanserade en rejäl motattack mot våren och jag fryser.
Men det finns positiva saker också. Jag har mitt lurv bredvid mig (för stunden i alla fall), läser en underbar bok och jag får pizza till middag. It's the little things you know.
Ilska, hämnd och maktlöshet.
Natten mellan fredag den 23 och lördag 24 mars blev en 24-årig kvinna insläpad i Örnparken av två eller flera män och utsatt för en våldtäkt eller ett våldtäktsförsök. Örnparken, en öppen park precis nedanför torget, mitt i stan. Hon var på väg hem från krogen, klockan var väl 1-2 nånting, och hittills finns inga vittnen. Hur? Hur kan det inte ha funnits en enda själ ute mitt i stan, på de upplysta gatorna, i samband med att krogen stänger en löningshelg? jag tänker mig paniken hon måste ha känt. Varför ser ingen det här? Var är alla människor? Jag är ju mitt i stan, någon måste höra!
Men ingen kom. Ingen såg och ingen hörde.
Polisen kopplar ihop det här fallet med ett liknande våldtäktsförsök alldeles i närheten, i centrum, som inträffade i början av mars. Det här hände på Nygatan, på en parkering jag går förbi varje dag på väg till skolan.
Någonstans i Örnsköldsvik finns ett gäng män som finner nöje i att misshandla, både fysiskt och psykist, unga kvinnor. Som är ute efter att beröva unga kvinnor sin trygghet, självkänsla och mycket mer som inte går att sätta ord på, för sitt eget begärs skull.
Idag gick polisen ut med en varning till kvinnor i Örnsköldsvik. "Gå inte ut ensamma om kvällarna. Ta en taxi hem från krogen."
Den senaste veckan har jag börjat njuta av vårens intåg. Jag tar långa kvällspromenader utan någon speciell destination eller rutt i tanke. Jag låter bara fötterna ta mig dit de vill. Förlorar mig i musiken och låter tankarna ströva. Det är så underbart skönt.
Vad som hände i helgen gör mig mer förbannad än rädd. Varför ska jag gömma mig? Varför ska jag ge upp något som får mig att må så bra för att någonstans där ute finns det ett gäng människor helt utan respekt för andra människor? Män som dessa har redan tagit så mycket från säkert fler kvinnor än vi vet om. Det är fruktansvärt vilken makt de har, de sätter skräck i en hel stad. Lokaltidningen intervjuade två tjejer på stan strax efter att det här hade hänt och de sa att de inte längre vågade gå själva i stan på kvällarna.
Kanske är det en idé att inte sluta gå ut om kvällarna. Kanske ska fler kvinnor gå ut om kvällar och nätter, hela stan ska vara full av kvinnor. Och gud nåde den man som försöker sig på någonting då!
Vad jag vill säga är att jag känner med de kvinnor som blivit utsatta för något sådant här. Jag kan bara föreställa mig skräcken, rädslan och hjälplösheten de måste ha känt. Förnedringen och känslan av att bli ifråntagen något som är ditt att ge och inte för någon annan att ta.
Ett flammande hämndbegär är vad som bott i mig de senaste dagarna. För en sådan här handling är inte bara ett våldsbrott mot en kvinna, utan mot alla kvinnor. Jag har fantiserat om diverse olika plågsamma straff för de skyldiga men den bittra sanningen är att de förmodligen aldrig kommer få vad de förtjänar, oavsett om de blir dömda för brottet eller inte. De kommer aldrig att få uppleva samma smärta och sorg som kvinnan de gjorde till offer. Jag önskar att det fanns ett sätt att få dem att känna precis vad hon kände den natten, ett sätt för dem att förstå precis vad de gjorde mot henne.
Men något säger mig att detta aldrig kommer hända. Rättvisa i sådana här fall skipas aldrig. Kvinnan kommer aldrig att få tillbaka vad som togs ifrån henne och männen kommer aldrig till fullo förstå vad de tog. Oavsett om de får sitt lagliga straff och hon får ett skadestånd i pengar, så kommer rättvisa aldrig att skipas. Och det är det som gör de här brotten så fruktansvärt oförlåtliga och något som aldrig kan rättfärdigas.
Ilska. Hämnd. Maktlöshet.
Det är vad jag känner och har alltid känt när det gäller det yttersta brottet (bortsett från mord) gentemot kvinnor.
Till alla utsatta kvinnor i världen vill jag ge styrka. Till männen som utsätter dem för detta vill jag inte ge någonting. Trots mitt heta begär efter en våldsam hämnd. De förtjänar inte min tid eller energi. De förtjänar ett straff som i dagens läge inte är möjligt att ge.
