Uttryck

Ok, ett efterord på en relativt oläst följetong på en blogg kanske är lite ambitiöst. Men jag ville bara säga att den här historien kom till efter en dröm jag haft, klyschigt nog. Sen fortsatte jag skriva på den mest för min egen underhållning. Helt nyligen slog det mig att jag har skrivit 193 A4, 77 delar, för skojs skull. Därför är den oredigerad och har väldigt stora möjligheter till förbättring. Något som jag ärligt talat inte vet om jag kommer ta mig för.
Men för den som vill läsa de 121183 oredigerade ord jag slängt ihop för skojs skull, be my guest! Här är historien i alla fall slut och jag går vidare mot nya äventyr. Nya äventyr som, om ni har tur, ni kan ta del av här på Uttryck.

Until then!

Eleya tvingade sig själv att ta ett djupt andetag och lugna sig. Hon drog förhastade slutsatser, ryttaren var nödvändigtvis inte ute efter att göra henne illa. Ändå blev hon stående, halvvägs mellan huset och brunnen med den tunga spannen i händerna. Oförmögen att röra sig medan hästen närmade sig. Hon kunde se att det var en man på de breda axlarna och bröstkorgen. Han bar gråsvarta kläder och en tjock, mörk mantel med huvan uppfälld.

Till slut nådde han gårdsplanen och han höll in hästen när han stod vid den leriga tigen till brunnen.

”God morgon”, hälsade ryttaren.

”God morgon”, svarade Eleya artigt men osäkerheten i hennes röst lyste igenom.

Då fällde han hastigt ner huvan, som om han kommit på sig själv, och Eleya kunde inte hejda ett leende av lättnad.

”God morgon, Crevan. Du skrämde mig.”

”Det var inte min avsikt.” Hans sandfärgade hår var längre men de ljusa ögonen och det uttryckslösa sättet han talade var sig likt. Han såg sig snabbt omkring.

”Garin och Iritia är inte här, de är i grannbyn och skaffar oss några höns. Och en get, om Iritia får sin vilja igenom”, förklarade Eleya.

”Jag förstår.”

Han satt tyst och Eleya blev åter påmind om tyngden av vattenspannen nu när hon var mer avslappnad.

”Vill du komma in ändå? Jag kan sätta på lite te.”

Crevans ögon flackade till spannen och sedan upp till hennes ansikte. Hon log mot honom.

”Tack, det vore… trevligt.”

Eleya försökte att inte visa sin reaktion på hur konstigt ordet ”trevligt” lät när det kom från honom. Istället nickade hon mot stallet.

”Du kan ställa in hästen om du vill, det finns några vinteräpplen och hö som du kan ge den.”

Crevan satte av och ledde sin häst mot stalldörrarna. Eleya såg efter honom ett ögonblick innan hon fortsatte in i huset. Där hällde hon upp vatten i en liten kittel och hängde den över elden. Hon var i färd med att smula i örter när Crevan kom in genom dörren. Han såg sig om medan han tog av sig manteln och hängde upp den på en krok.

”Ni har en fin gård”, sa han.

”Tack, den behöver en del arbete men vi har inte kunnat göra så mycket under vintern. Nu när snön nästan är borta ska Garin börja rusta upp taket. Han försökte täta det så mycket som möjligt innan vintern, men höststormarna var inte nådiga.”

Hon ställde fram två muggar och serverade teet. De satt tysta en stund innan Eleya bestämde sig för att fråga.

”Så, hur är allt med Aldenard?”

”Han har mycket att göra. Stödet från folket är stort men adeln är motståndskraftig. Men vintern har varit ganska lugn ändå, snön har hållit människorna från vägarna.”

”Och nu? När de är fria att röra sig igen?”

Han såg ner i sin mugg.

”Det får tiden utvisa. Sommaren kan bli… hektisk.”

Hon oroade sig över sina vänner som valt att stanna i As’Ryn och hjälpa Aldenard, samtidigt ångrade hon inte att hon valt att lämna allt det där.

”Och Ildor? Mår Najua och barnen bra?”

”De är hemmastadda i högfästet. Ildor är Aldenards högra hand så det var den enklaste lösningen. Han har hämtat sig bra trots sin skada och går med en käpp istället för två. Han är envis så möjligheten finns att han kommer kunna gå utan hjälp så småning om. Najua födde en son innan första snön fallit. Allt gick bra och pojken är frisk.”

Orden värmde Eleyas hjärta. När hon återförenats med Iritia och Garin hade hon även fått reda på att Ildor överlevt bakhållet i skogen. Men hade fått betala för sitt liv med ett öga och en skada i höften som förmodligen aldrig skulle läka helt. Med mycket möda tog han sig fram med två käppar när hon rest iväg med Garin och Iritia, att han förbättrats så mycket var en fantastisk nyhet. För att inte tala om Najuas lyckade förlossning.

”Det gläder mig att höra, vilket namn har de gett honom?”

”Elion.”

”Ett bra namn. Jag hoppas att jag får träffa honom en dag.”

De satt tysta en stund innan Crevan tog till orda.

”Du är annorlunda. Du verkar… gladare.”

Eleya kände rodnaden stiga på kinderna.

”Jag är på god väg”, sa hon. Sedan granskade hon honom. ”Du är också annorlunda. Mer… jag vet inte. Lättare att tolka, kanske.”

Han log det svaga halvleendet hon blivit så förvånad över när hon såg det första gången.

”Jag kanske inte bryr mig om att du ser vad jag tänker.”

”Tro mig, jag har fortfarande ingen aning om vad du tänker.”

”Jag tänker att det var en bra idé att hälsa på dig.”

Eleya log generat.

”Det är skönt att se dig igen. Jag vet att jag redan tackat dig för allt du gjorde, men jag vill att du ska veta hur mycket det betyder för mig. Jag skulle inte ha varit här om det inte vore för dig”, sa hon.

Crevan vek undan med blicken.

”Jag kom inte hit för att påminna dig om allt det där.”

Eleya log blekt.

”Du rår inte för det. Och dessutom kan jag inte glömma, jag kommer alltid minnas hur jag kom hit. Var jag kommer ifrån… Men om du är rädd för att påminna mig om saker som smärtar mig, så behöver du inte oroa dig. Natten vi träffades var natten allt förändrades. Tack vare dig fick jag chansen att förändra inte bara mitt eget liv utan många andras. Och även om vägen hit varit allt annat än enkel, så är jag mer än tacksam över att jag fick vandra den.”

Crevan stirrade fortfarande ner i sin mugg så hon lade försiktigt sin hand över hans. Hon såg honom titta på ärren på hennes handled.

”Jag är glad att du kom. Jag menar det”, sa hon och sökte hans blick. När han äntligen tittade upp log hon. Han såg på henne med sitt vanliga, allvarliga ansiktsuttryck. Eleya drog tillbaka sin hand för att lyfte koppen och ta en klunk te.

”Så vad har du gjort under vintern?” frågade hon.

”Jag har försökt förutse och avstyra försök till att lönnmörda Aldenard.” Det sänkte hennes humör. ”De flesta hoten har kommit inifrån staden och högfästet”, fortsatte han.

”Vem skyddar honom nu?”

”Pålitliga människor. Nu när sommaren snart är här läggs mer krafter på att samla ihop arméer, försöken att ta Aldenards liv har avtagit allt eftersom snön smält.”

”Så du har vågat dig på att resa?”

”Jag är inte van att stanna på samma plats allt för länge.”

”Vart är du på väg?”

”Hit. Till att börja med.”

”Och sedan? Ska du återvända till Aldenard och As’Ryn?” frågade Eleya snabbt för att inte avslöja sin förlägenhet.

”Ja, när jag behövs.”

”Om jag får välja vill jag aldrig behöva se As’Ryn igen”, mumlade hon.

”Jag hoppas att du slipper.”

De båda visste att chansen för att Aldenard skulle behålla sin plats vid makten en längre tid, var liten. Crevan skulle behöva återvända. Eleya undrade om det verkligen var vad han ville. Sedan försökte hon föreställa sig Crevan utföra ett vanligt arbete, som föreståndare i en butik eller slitandes på en åker. Det var omöjligt. Vid Aldenards sida kunde han åtminstone använda sina kunskaper till något gott. Men med de rådande omständigheterna var det alldeles för enkelt att se honom bli skadad, eller något värre.

”Jag önskar att du kunde få det jag har nu”, sa hon lågt.

”Det har aldrig varit ett alternativ för mig”, svarade Crevan kort.

”Har du någonsin haft ett val?”

Han gav henne en av sina genomträngande blickar.

”Jag valde dig. Framför Tarek. Och Nialdar.”

Hon ville fråga varför, men innerst inne visste hon nog redan. Kanske för att hon skulle få chansen till något han aldrig haft. Kanske var det något annat.

Crevan reste sig upp och gick för att ta sin mantel. Eleya gick efter honom.

Crevan fäste den mörka kappan vid halsen och sträckte sig efter dörrvredet. Eleya lade en hand på hans arm för att hejda honom.

”Tack”, sa hon. ”Tack för det valet.” Så sträckte hon sig upp och lade försiktigt armarna om hans hals. Hon kunde känna honom stelna till men han drog sig inte undan. Tveksamt, och försiktigt, placerade han en hand på hennes ländrygg. De stod så en kort stund innan Crevan tog bort sin hand och tog ett litet steg bakåt. Eleya släppte taget och han försvann ut genom dörren.

Hon stod kvar på gården och väntade tills han hämtat sin häst och satt upp. Han såg på henne med sina svala ögon och det slog henne att hon inte fann dem uttryckslösa. Det fanns känsla i dem, men inte något enkelt som glädje eller sorg. Utan något komplicerat och kanske något som han själv hade svårt att förstå.

”Kom och hälsa på mig igen”, bad hon och försökte att inte tänka på att det kunde vara sista gången de sågs. Crevan nickade och hon log.

”Ta hand om dig”, sa han.

”Du också”, svarade hon.

Crevan satte hälarna i sidorna på hästen och drev den upp i en stadig trav. Eleya såg efter honom tills hans gestalt försvann utom synhåll för henne när vägen krökte sig och snart hade även ljudet av hovslagen tonat ut. Kvar blev fågelkvittret som ökat i styrka när fler fåglar vaknat till och gjort sällskap med de andra, och droppandet av smältande snö.

Eleya slog armarna om sig själv och blundade. Hon hade inte räknat med att få se Crevan igen, men hon var glad att hon fått chansen. Även om hans besök gjort henne allt mer medveten om den osäkra tid som låg framför främst hennes vänner kvar i As’Ryn, men även för henne själv. Men hon var inte bitter över det. Påminnelsen hade bara gjort henne mer beslutsam att ta vara på varje dag hon fick leva i fred med de människor hon älskade, och som älskade henne. Hur kort eller lång den tiden än skulle bli, skulle hon vara evigt tacksam för den. Lyckan fanns, insåg hon, i nuet. Inte i smärtsamma minnen från förr, eller oro inför framtiden. Den fanns nu.

Eleya fyllde lungorna med luft och släppte långsamt ut den. Hon vände ansiktet upp mot solen och njöt av den gyllenvarma känslan mot hennes vinterbleka hy. Doften av vår låg i luften, en blandning av nytt liv och frihet.

Eleya slog upp ögonen och förväntade sig att inte se något alls. Istället bländades hon av morgonsolen som sträckte sina strålar in genom fönstret och fram till henne. Hon rörde försiktigt ena armen och slappnade av när hon insåg att hon inte hindrades av rep runt sina handleder. Långsamt återvände hon till nuet.

Den gångna natten hade hon varit tillbaka i jordkällaren i väntan på döden. Hopplösheten, oron och smärtan hade gnagt på hennes själ som hänsynslösa råttor, precis som då. Varje gång hon vaknat förvånades hon över hur starka känslorna var, trots att allt bara var en dröm. Den här gången i alla fall.

Hon försökte komma ihåg hur länge sedan det var hon senast återupplevt minnena från de där dagarna och räknade ut att tiden som gick mellan drömmarna blev längre och längre. De första nätterna hade hon knappt kunnat sluta ögonen utan att hon såg sin fars ursinniga blick och sträckt sig efter kniven i bältet, som i hennes drömmar aldrig fanns där.

”Det blir bättre”, mumlade hon för sig själv.

Hon låg kvar en stund och lyssnade efter ljud i huset, men inget hördes. Hon vek undan filtarna och satte fötterna på det kala golvet. Det var kyligt i rummet och hon skyndade sig att få av sig nattlinnet och tvätta sig i fatet som stod i ett hörn. Sedan drog hon på sig den varma ylleklänningen som Iritia sytt till henne och kängorna som stod invid sängen. Med flinka fingrar flätade hon sitt hår som nu var precis långt nog för en sådan frisyr.

Hon kom ut i köket och fann det tomt. Det glödde fortfarande i eldstaden så hon lade på några tunna vedpinnar och blåste på glöden tills träet fattade eld. Sedan lade hon på några större vedträn och värmde händerna framför brasan en stund. Hon undrade var Garin och Iritia kunde hålla hus och mindes att det skulle hållas en marknad i grannbyn den här dagen. De behövde några höns och hon visste att Iritia skulle försöka övertala Garin att skaffa en get. Eleya log när hon tänkte på hur Iritia lockat honom med getost och sagt att om de hade en egen get skulle hon inte behöva spendera några pengar på sådana läckerheter.

Tanken på getosten påminde henne om att hon borde äta frukost. Hon plockade fram bröd, vanlig ost och ett vinteräpple som hon åt framför brasans gemytliga sprakande innan hon tog tag i sina sysslor. Golvet skulle sopas och det fanns lakan som behövde tvättas.

När hon sträckte sig efter kvasten åkte ärmen upp och blottade ärren på hennes handled. De hade läkt fint under Iritias vård och om några år skulle de säkert knappt vara urskiljbara. Blåmärkena hade bleknat för länge sedan och även om de varit väldigt omfattande hade inga värre skador dolt sig bakom dem. Skadorna inom henne läkte långsammare dock. Men för varje dag hon fick vara här, i trygghet tillsammans med Iritia och Garin, så kände hon sig mer hel.

När striderna i Nawalia ebbat ut stod rebellerna som vinnare. Aldenard hade återigen samlat sina styrkor, nu förstärkta med nytillkomna medlemmar som inte längre tvivlade på möjligheten att förändra sin tillvaro, och tågade mot As’Ryn. Men ordet hann före dem och när de nådde fram hade högfästet redan stormats av folket och stora delar av adeln hade drivits ut ur staden. Aldenard hyllades som ledare av motståndsrörelsen som slutligen krossat Nialdar och avslutat hans tid som makthavare.

Trots att Eleya knappt talat något själv om vad som hänt i det där rummet, och hon tvivlade på att Crevan sagt särskilt mycket, så kom ordet ut att det var hon som tagit livet av den forne tyrannen. Även hon fick motta hyllningar, vilka gjorde henne mycket obekväm. Därför höll hon sig i bakgrunden så mycket hon kunde.

Befälhavarna och de mest betydelsefulla personerna inom motståndsrörelsen träffades för att göra upp om hur allting skulle styras härefter. Aldenard var mycket noga med att folkets vilja skulle tas i aktning, men poängterade att enligt seder och lag var Eleya den rättmätiga efterträdaren. Själv hade hon inte hållit med.

”Min fars övertagande av tronen gick inte rätt till. Han stal titel och rike från den tidigare fursten och jag vill inte ärva stöldgods. Dessutom har det aldrig varit min önskan att leda det här landet. Inför alla er som vittnen, avsäger jag mig min påstådda rätt till tronen tillsammans med min titel och min börd. Jag är inte längre Nialdars dotter och han har aldrig varit min far. Från och med nu är jag endast Eleya, en enkel människa, dotter till ingen.”

I det ögonblicket hade Iritia höjt rösten. Hon hade inte lämnat Eleyas sida från den stunden Garin återvänt med henne i famnen.

”Jo, du är min dotter. Dotter till mig, Iritia.”

”Till oss”, hade Garin tillagt.

I det ögonblicket fick Eleya svårt att hålla tillbaka tårarna av outsinlig lycka. Aldenard hade lett emot dem.

”Då säger vi så, Eleya, dotter till Garin och Iritia. Vad ni gjort för oss i vår kamp mot Nialdar ska inte glömmas bort, utan belönas rikligt”, försäkrade han.

Och som en man av sitt ord gav han dem tillräckligt med guld från högfästets skattkammare för att köpa sin egen gård varhelst de behagade. Detta efter att han blivit vald som den nya herren av högfästet. Eleya svor sin trohet till honom, liksom stora delar av Nialdars armé. Vilket Aldenard välkomnade eftersom det fortfarande fanns många missnöjda adelsmän där ute som ansåg sig vara bättre lämpade för Aldenards nya position. Han var ju trots allt inte av hög börd och vilken erfarenhet hade han egentligen av att styra ett land?

Rebellernas kamp hade bara börjat och Aldenards plats på tronen var långt ifrån säkrad. Än så länge fanns flera städer som motsatte sig hans styre. Bara för att Nialdar var död betydde det inte att det inte fanns några hot kvar.

Men allt detta lämnade Eleya bakom sig. Istället slog hon sig ner med sin nya familj på en gård i utkanten av en by vars namn bara var känt för de som bodde i närheten. De återvände inte till Garin och Iritias gamla hem eftersom det var för nära As’Ryn för deras smak.

”Dessutom vill vi börja om på nytt och det kan man inte göra i gamla hjulspår”, hade Iritia sagt.

Eleya visste att det fanns människor som skulle se henne som självisk. Att hon lämnade sina vänner åt sitt öde när tiderna var så osäkra. Och det kanske det var. Men ingen hade motsatt sig hennes beslut eller försökt att ändra hennes åsikt. Så kanske förstod de ändå att hon gjort sitt.

Hösten hade för Iritia och Garin gått till att rusta upp gården inför vintern. Eleya hade deltagit så mycket hon hade orkat men den mesta av tiden hade gått till att vila och läka. Under vintermånaderna lärde de känna varandra på ett sätt som man bara gör när det inte vilar en överhängande fara för att någon ska ryckas bort alldeles för tidigt. Eleya fick veta mer om Garin och Iritias uppväxt och se nya sidor hos dem.

Garin var fortfarande tystlåten men inte längre lika sparsam med känslorna. Han log oftare och skämtade med henne. Hon älskade att sitta vid elden och se på när han snidade små figurer eller verktyg om kvällarna. Det var fascinerande och rogivande att se hur formerna långsamt trädde fram ur träet och hur noga han var med detaljerna. Till slut satte Garin en kniv och ett stycke trä i händerna på henne och lärde henne istället. Hon gissade på att han kände sig generad över hennes uppenbara beundran av hans hantverk. Men under de mörka, kalla vinterkvällarna njöt hon minst lika mycket av att bli undervisad i snideriet, som att se på när han arbetade. De hade redan en liten samling figurer på en hylla i köket där det tydligt gick att urskilja vem som gjort vad. Eleya hade en lång väg kvar innan hon nådde upp till Garins skicklighet.

Hos Iritia fanns en sorglöshet som Eleya själv knappt skulle ha lagt märke till om inte Garin anmärkt på det. Han hade trots allt känt henne längre. Det var som om en tyngd lyfts ifrån henne och vilket uppgift hon än tog sig an verkade inget göra henne nedstämd.

En vinterdag när Eleya hjälpte Garin att laga en trasig spilta i stallet hade han anförtrott sig till henne.

”Iritia har alltid varit menad att ta hand om ett barn. Varför gudarna inte ville ge oss ett har för mig alltid varit obegripligt. Men nu börjar jag förstå deras handlingar. I hela sitt liv har Iritia saknat något, en viktig del av henne inte fått komma fram i ljuset. Det har nog gjort att hon alltid känt sig lite i otakt med sig själv. Men nu när du är här får hon äntligen leva med hela sitt jag. Nu är allt naturligt för henne. Och du kanske inte ser det, men jag har känt henne länge och jag har aldrig sett henne såhär lycklig. Såhär hel.”

Som på given signal hade Iritia ropat in dem för att äta lunch och efter Garins ord var det lätt att se vad han menade.

Eleya avslutade sitt arbete i köket och tog spannen för att hämta vatten till tvätten. Hon öppnade dörren och andades in den kyliga luften. Solen hade precis tagit sig över trädtopparna och kastade ett blekt ljus över gården. Den mesta snön hade smält bort men i skuggiga områden fanns fortfarande drivor kvar. Marken runt husen och till brunnen var lerig och hon gick försiktigt för att inte blöta ner sig. Det var tyst sånär som på några fåglar som kvittrade och det knarrande ljudet av rep mot trä när hon sänkte ner hinken i brunnen.

Eleya tog ett djupt andetag av den friska vårluften. Det luktade nytt och fräscht, och hon kunde inte låta bli att känna att det inte bara var en ny årstid som stod för dörren. Det var en ny tid för henne. En tid av frid, trygghet och glädje. Och den kanske inte skulle hålla för evigt, men hon skulle njuta av den så länge hon kunde.

Det krasade när den tunna isskorpan nere i brunnen gick sönder och Eleya väcktes ur sina tankar. Hon tittade ner över kanten för att se till att vatten fyllde spannen innan hon började veva upp den igen. Att bära vatten var tungt men hon vågade påstå att uppgiften blivit en aning lättare sedan de första gångerna. Hon tog ett fast grepp om handtaget och började kånka spannen så försiktigt hon kunde för att inte spilla för mycket. Ett svårt uppdrag när hon samtidigt försökte undvika att trampa i den värsta leran.

Plötsligt nådde ljudet av hovslag och frustandet från en häst hennes öron. Hon kisade mot vägen i tron om att få se Garin och Iritia, men möttes av en ensam ryttare. Den välbekanta, kalla känslan av rädsla spred sig snabbt från hennes bröst och utåt. Vägen till deras gård låg inte längs någon större farled, den var knappt bred nog att hålla en vagn. Därför kunde det inte vara någon som bara passerade förbi och högst otroligt att det var någon som var vilse.

Avskildheten var något som varit avgörande när Garin, Iritia och hon valt sitt nya hem och det hade aldrig stört henne förut. Men nu, när hon var ensam, skrämde det henne hur långt det var till närmsta hus.

”Din mor dog inte i barnsäng. Hon dog precis såhär, i mitt grepp. Efter att hon fött dig berättade barnmorskan för mig att hon inte kunde få fler barn, och vad skulle jag då med henne till? Jag var trött på hennes oförmåga att hålla tyst och lyda. Och du är din mor upp i dagen.”
Eleyas blodiga fingrar slöt sig om kniven bakom ryggen. Han hade mördat hennes mor. Vreden, sorgen och hatet som vällde upp inom henne överröstade paniken och det allt mer trängande behovet efter luft. Istället lade sig ett kallt lugn över henne, en beslutsamhet som gav henne de sista krafterna hon behövde. Samtidigt som Nialdar kramade hårdare om hennes hals och det nästan kändes som att han skulle ha sönder något där inne, slet hon kniven ur bältet och i en enda svepande rörelse körde in den i hans hals.
Hennes fars gröna ögon vidgades i chock när det kalla stålet skar genom hud, muskler och senor. Eleya höll hans blick och hoppades att han kunde se det råa hatet inom henne när hon vred om bladet. En hög klang hördes när hans svärd föll till golvet.
Han sjönk ner på ena knäet och Eleya följde efter trots att greppet han hade om hennes hals lossade och handen föll undan. Hon flämtade efter andan men släppte inte kniven, som hon nu vred om ytterligare lite till. Nialdar utstötte ett gutturalt läte och ljus blod bubblade ut ur hans mungipa.
”Jag har en ny mor nu”, väste Eleya med sin massakerade hals. ”Och henne kommer du aldrig få skada.”
Mer blod kom över hans läppar och forsade ut ur såret, ner över hennes hand. Blicken blev allt mer glasartad och när kroppen slutligen föll åt sidan ryckte Eleya ut bladet. Flödet i såret ökade ytterligare och en stor pöl bredde snabbt ut sig under honom.
Inte förrän Nialdar låg helt stilla och blodflödet lättat något tillät hon sig att slappna av tillräckligt för att låta handen med kniven sjunka.
”Eleya”, hördes en raspig röst från andra sidan rummet. Hon tittade hastigt upp och blev påmind om att Crevan var där. Hon stirrade på den hopsjunkna gestalten och försökte få sina tankar att inte kännas lika trögflytande som de nu gjorde. Den klarhet som kommit över henne för bara en liten stund sedan var som bortblåst.
Crevan hade lyckats sätta sig upp med ryggen mot väggen och drog nu undan tyget som skymde hans ansikte. Hon oroades över hur blek han var och undrade hur Nionale kunnat släppa iväg honom. Vila var vad han behövde.
”Eleya, det finns två saker du måste göra. Lyssnar du på mig?”
Eleya nickade. Klart hon lyssnade på honom, vem fler fanns i rummet att lyssna på?
”Du måste barrikadera dörren. Ta skrivbordet.”
Eleya nickade igen men hans ord saknade innebörd. Vad var det med skrivbordet?
”Varken du eller jag är i skick att försvara oss mot en vaktstyrka. Du måste hindra dem från att komma in, förstår du mig?”
Hon nickade återigen.
”Nicka inte, visa att du förstår mig. Flytta skrivbordet så att det står framför dörren. Klarar du det?”
Hon var på väg att nicka men hejdade sig. Istället tog hon sig upp på fötter, steg över sin fars döda kropp och gick fram till skrivbordet. Det var tungt men hon lyckades knuffa det fram till dörren.
”Bra, dra för regeln också”, instruerade Crevan tålmodigt och hon gjorde som han sa. ”Det andra du måste göra är att ta den här och hänga den i fönstret.” Han räckte fram något vitt mot henne och när hon fick det i handen kände hon genast igen det som en av de linneremsor hon och Iritia använt för att lägga om sår. Hon stod och stirrade på den i handen tills Crevan fick hennes uppmärksamhet igen.
”Fäst den i gardinfästet där och låt den hänga ut genom fönstret.”
Eleya gick fram till det krossade fönstret och skulle just knyta fast lindan i ett smitt gardinfäste när hon insåg att hon fortfarande hade kastkniven i handen. Hon tittade förvirrat på den en kort stund innan hon stoppade den i bältet och fortsatte knyta. Det vita tyget färgades rött av hennes blodiga händer där hon rörde det. Så släppte hon ut andra änden genom fönstret och såg den fångas av vinden.
”Det är bra om du håller dig undan från fönstret”, sa Crevan och hon backade snabbt undan. ”Ge mig mitt vapen, sedan kan du sätta dig ned.”
Eleya skyndade sig att ge honom sin stav med dubbla klingor och satte sig sedan ned bredvid honom med ryggen mot väggen. Hennes blick föll genast på Nialdar. Han låg på sidan med det gapande såret uppvänt och nersölad av sitt eget blod. Hans ansikte var vänt ifrån dem men hon visste att de gröna ögonen tomt stirrade in i väggen. För sitt inre såg hon honom resa sig och komma emot dem, mer rasande än han någonsin varit. Tanken på detta fick henne att dra kniven igen och krama den hårt.
Plötsligt kände hon en hand över sin och tittade hastigt ner. Hon följde armen till Crevans ansikte där svetten pärlat sig i pannan och runnit längs tinningarna. Han såg på henne med sina svala ögon och trots sin svaga kropp var blicken stadig.
”Han är död. Du gjorde bra ifrån dig. Vi är fria nu, Eleya. Du är fri.”
”Du kom efter mig…” sa hon och blev förvånad över att en viskning var allt hon förmådde. ”Följde du order?” frågade hon innan han hunnit säga något. Den här gången dröjde sig det lilla leendet kvar i hans mungipa innan han svarade.
”Den här gången var det jag som gav order.”
Hon stirrade på honom medan innebörden av hans ord sjönk in. Sedan började ropen utanför fönstret. Oväsendet ökade i styrka när nya ljud lades till. Hästar som skriade, stridsvrål och klangen av svärd som möttes.
Plötsligt bultade det hårt på dörren och en man ropade efter Den Främste. Eleya stirrade på dörren och lyssnade till bultandet och mannens röst som blev allt högre.
Crevans hand låg kvar över hennes och han påminde henne om det genom att krama den lätt.
”Vad som än händer nu, så har vi gjort vårat”, sa han stilla. Och Eleya kunde inte annat än hålla med. Hon hade befriat sig själv och alla andra från Nialdars styre. Hon hade beskyddat Iritia och Garin genom att göra det. Hon hade mött sina rädslor och gått segrande ur striden. Vad som än hände nu, så hade hon gjort sitt. Den tanken lugnade henne när någon med nya krafter börade bulta på dörren.

Striden där utanför, som Crevan förklarat var rebellernas sista försök att driva armén ur staden, höll på länge. När det började skymma hade fortfarande ingen lyckats bryta sig igenom dörren. Men nu verkade de på andra sidan ha någon typ av murbräcka för stötarna var skarpare, kraftigare.
Eleya tog djupa andetag när hon såg dörren bukta inåt av kraften och hörde träet klaga högljutt. Crevans lugn hade smittat av sig och hon var inte rädd. Vem som än fanns där utanför kunde skada henne så mycket de ville, Nialdar skulle ändå vara död och hennes nya vänner skulle få leva fritt.
När dörren slutligen brakade in och skrivbordet knuffades undan av en soldat i gul och svart klädnad, tittade Eleya upp och mötte hans blick. Hon drog efter andan i förvåning när de bruna ögonen hon mötte var välbekanta och för tillfället, mycket oroliga.
”Derius?” fick hon fram ur sin onda hals.
Han svepte med blicken och tog in scenen i rummet. Han stannade till vid Nialdars kropp och såg sedan på Eleya och Crevan. Crevan lyfte bort sin hand från hennes och den blodiga kniven blev synlig. Derius öppnade munnen för att säga något men stängde den igen.
Ytterligare två män kom in i rummet och Eleya kände igen dem som rebeller. Sedan trängde sig någon in emellan dem och Garin blev synlig. Han stannade också upp ett ögonblick medan han drog sina egna slutsatser om vad som hänt. Men stoppet blev inte långvarigt, han gick med bestämda steg fram till Eleya och lyfte upp henne i sina armar. Han bar henne genom korridorer där kroppar av soldater höll på att röjas undan av rebeller och ut på gatan där segerropen skallade.
”Är det över?” frågade Eleya.
”Det är det”, svarade Garin kort och fortsatte gå med målmedvetna steg.
Eleya lutade huvudet mot hans axel och blundade. Hon lät högerhanden slappna av och fingrarna rätade långsamt ut sig. Crevans kastkniv gled ur hennes grepp och föll till marken med en dov duns.

Det skarpa ljudet av glas som krossades var nästan öronbedövande och ögonkontakten mellan Nialdar och Eleya bröts när han hastigt vände sig mot det krossade fönstret.
I skärvorna reste sig en mörklädd gestalt med en huva som dolde allt utom de kyliga, gråblå ögonen.
Nialdar röt något och soldaten närmast grep efter henne. Knappt hade han hunnit få fingrarna om hennes arm förrän något blankt träffade honom i halsen och han stapplade baklänges. Eleya kände igen det korta handtaget på kastdolken som soldaten nu kraftlöst klöste efter. Blod bubblade ut ur hans mun när han segnade ner på golvet och försökte dra efter andan.
I andra änden av rummet drog Crevan sin tvåeggade klinga och mötte Nialdars med en hög klang. Bakom henne hörde hon hur den andra soldaten drog sitt svärd.
Eleya försökte samla sina tankar men kunde inte slita blicken från kampen som utspelade sig mellan Crevan och Nialdar. Trots att hon inte kunde se Crevans ansikte så såg hon hur påfrestande hennes fars attacker var. Hon hade sett honom kämpa en gång förut, då verkade han alltid ligga steget före och hans rörelser var smidiga och kontrollerade. Nu kunde hon inte undgå att se hur han nätt och jämnt höll sig undan Nialdars hugg. Hon måste göra något.
Eleya böjde sig ner bredvid den döda soldaten vid hennes fötter och slet upp hans svärd samtidigt som den andra soldaten var framme hos henne. Han stannade upp och tog ett steg tillbaka. Eleya sjönk ner i försvarsställning och började långsamt cirkla runt sin motståndare. Hennes axlar och armar värkte fortfarande efter att ha varit bundna så länge och hon fick hela tiden ta ett nytt grepp om svärdsfästet. Hon föreställde sig hur hon måste se ut och förstod varför soldaten verkade så lugn. Hennes utmattade och misshandlade kropp var inte i skick att strida.
Det var han som gick till anfall först och hon lyckades parera och hoppa undan. Hon måttade ett hugg mot soldatens sida men han slog enkelt undan hennes stöt.
Plötsligt hörde hon en hög klang av ett svärd som slog i golvet. Hon vred på huvudet och såg sin far med tomma händer och Crevan som kastade sig emot honom. I samma stund som hon kände svärdet slås ur sina egna händer insåg hon sitt misstag. I en enda rörelse grep soldaten tag om hennes arm och snodde runt henne så att hon stod med ryggen emot hans bröstkorg och svärdets vassa egg tryckt mot halsen.
”Stopp!” skrek han. ”Annars dör hon!”
Crevan hejdade sig.
”Döda honom!” skrek Eleya och blev förvånad över styrkan i sin egen röst.
”Skär halsen av henne om han rör sig”, kontrade Nialdar med sitt omänskliga lugn.
Crevans muskler darrade där han stod med klingan höjd, redo att stöta den genom Nialdars kropp. Hans blick flackade mellan henne och Nialdar.
”Döda honom”, bad hon igen och soldaten tryckte svärdet hårdare mot hennes hals. Det sved till och hon pressade sig instinktivt närmare honom för att komma undan eggen.
”Om jag dör, dör Eleya”, sa hennes far. ”Det är ditt beslut. Men tänk på att även om det inte är din hand som tar hennes liv, så är det du som styr den.”
Med bitterhet insåg hon att de befunnit sig här en gång förut. Natten de träffats för första gången, när Crevan haft både hennes och Tareks liv i sin hand. Då hade han valt att ta henne med sig och gå miste om chansen att göra slut på Tarek. Nu stod han inför samma val. Han kunde döda Nialdar, till priset av hennes liv. Ett litet pris enligt henne, hon var redo. Men hur kunde hon låta honom förstå det? Hon fångade hans blick och försökte sig på ett leende och en försiktig nick som hon hoppades såg försäkrande ut.
De ljusa ögonen var vidöppna och han stirrade på henne medan hans bröstkorg hävde sig.
Gör det, mimade hon samtidigt som hon såg Nialdar långsamt börja flytta på fötterna och sträcka ut handen efter sitt svärd.
Crevan följde hennes blick och hennes far stannade upp. Soldaten tryckte svärdet ännu hårdare mot hennes hals och hon flämtade till mot sin vilja. Hennes händer for upp och försökte pressa sig in mellan klingan och hennes hud.
Mycket långsamt sänkte Crevan sitt vapen och Eleya kände hoppet sjunka undan. Så nära… Samtidigt kunde hon inte hejda den bitterljuva glädjen över Crevans motvilja att offra henne. Hon betydde något för honom, den känslokalla mannen hon aldrig förstått sig på.
Nialdar tog ett steg mot sitt svärd, hela tiden fokuserad på Crevan men med en självsäkerhet som gjorde Eleya ursinnig. Han visste att Crevan inte skulle låta henne dö.
”Jag har en känsla av att jag haft dig i min tjänst tidigare”, sa hennes far tankfullt, samtidigt som han plockade upp sitt svärd. ”Men jag förstår varför jag inte saknat dig. Jag ser inte med blida ögon på misslyckanden. Jag kräver att jobbet jag beställt blir slutfört, oavsett kostnad. Uppenbarligen är det på det området du inte lyckats tillräckligt bra för att fått fortsätta under min anställning.”
”Vad får dig att tro att det är du som är mitt jobb?” frågade Crevan hest. Nialdars blick flackade till Eleya.
”Skär halsen av henne”, sa han kort.
Eleya kände hur soldatens muskler spändes när han förberedde sig inför uppgiften och insåg att hon inte alls var redo att dö. Crevan hade kommit för henne. Om det var på eget bevåg eller på Aldenards order brydde hon sig inte om. Någon hade kommit för henne.
Sedan hände allt mycket fort.
I ett sista desperat försök tog Eleya ett steg bakåt och satte foten ovanpå soldatens, samtidigt som hon försökte pressa klingan bakåt med sina bara händer. Den plötsliga tyngden hon lade bakåt fick soldaten att även han ta ett steg tillbaka för att stabilisera sig. Men eftersom Eleya stod på hans fot stapplade han baklänges och slog ut med ena armen i ett försök att få tillbaka balansen. I tumultet som uppstod lyckades Eleya få bort klingan från sin hals, till kostnaden av två djupa skärsår i händerna som gick tvärs över fingrarna på varje hand.
Hon försökte skapa lite avstånd mellan sig och soldaten som grep efter henne och han skulle ha lyckats om inte Crevan kom farande emot dem. Deras klingor möttes en enda gång, sedan föll den oförberedda soldaten ihop på golvet.
Med ett stridsvrål kastade sig Nialdar emot Crevan.
”Fly, Eleya!” röt Crevan innan han gjorde en snabb undanmanöver fö att köpa sig lite tid och hinna samla sig. Hennes far anföll skoningslöst Crevan såg mest ut att försöka hålla sig undan. Eleya började röra sig mot dörren men tvekade. Hon kunde inte lämna Crevan här.
I samma stund fick Nialdar in en spark som skickade Crevan in i det bastanta skrivbordet. Innan han hunnit falla till golvet hade Eleya redan fått tag i en av de döda soldaternas svärd och sprang emot sin far.
I sista ögonblicket vände han sig om och slog i en rörelse undan hennes klinga med sin egen och träffade hennes kind med baksidan av handen. Slaget var så hårt att hon föll till golvet och det flimrade framför hennes ögon.
Vid det laget hade Crevan samlat sig och gick åter till anfall. Men trots sitt otränade öga och omtöcknade tillstånd kunde Eleya se vem som styrde striden. Crevan skulle förlora. Och i samma stund som hon insåg detta hade Nialdar tvingat in honom i ett hörn och avväpnat honom.
”Jag vet inte vad du ville åstadkomma med det här, men såvida det inte var ett självmordsuppdrag så har du misslyckats grundligt”, sa hennes far och tog sin tid med att hämta andan och räta på sig innan han planerade att dela ut dödsstöten.
Eleya kravlade fram till soldaten som Crevan dödat med kastkniven och ryckte den ur sin position, djupt nerbäddad i den blodiga halsen. Hon körde ner kniven i bältet baktill och fick sedan tag i svärdet igen. Rummet gungade lite när hon kom på fötter men hon hade inte tid att vänta på att det skulle gå över.
”Far”, sa hon och hörde hur raspig hennes röst lät.
Nialdar verkade inte bry sig om henne utan riktade bara svärdsspetsen mot Crevans bröst. Crevan stod med ryggen mot väggen och stirrade stint in i ansiktet på den man som fyllt båda deras liv av andras blod och lidanden.
För andra gången rusade hon mot sin far. Den här gången lyckades hon undvika hans första hugg och hann till och med attackera en gång innan hon snubblande fick retirera. Crevan gjorde ett klumpigt utfall mot honom men hård smäll med svärdsknappen mot tinningen fick honom att falla bakåt och bli liggande.
Crevans stillhet skickade en kall stöt genom Eleyas kropp. Men hon tillät sig inte att frukta över om han var död eller inte, hon hade inte tid. Hennes far kom emot henne med sammanbitna käkar och hans tunga, hårda hugg var för mycket för henne att parera. Att svärdsfästet var halt av hennes blod gjorde inte saken bättre och efter bara ett par ögonblick stod hon utan vapen.
Nialdar ödslade ingen tid utan steg fram och grep med sin stora näve runt hennes hals och kramade åt. Instinktivt klöste hon på hans hand och försökte lossa fingrarna men till ingen nytta.
”Du kan tacka din vän där borta för att ha berövat dig den smärtfria döden du skulle ha fått om vi inte blivit avbrutna. Men efter det här”, sa han och svepte med svärdsarmen över rummet, ”känner jag mig inte längre särskilt barmhärtig.” Han lutade sig närmare så att hans ansikte bara var några tum ifrån hennes. Hon kunde känna hans andedräkt mot sin hud. Försiktigt, med all självbehärskning hon kunde uppbåda, sträckte hon sig efter kastkniven i bältet.
”Du ska dö som din mor gjorde. Sprattlande och kippande efter andan”, väste han. Hon hejdade sig. Det här var andra gången han nämnt hennes mor på ett sätt som inte stämde in med hur hon skulle ha dött.