Uttryck

Kära läsare, även fast ni är ganska få (av statistiken att döma) så skulle jag vilja be er om en tjänst. Om ni får lite tid över och skulle vilja hjälpa en kämpande författare med sitt arbete, så kan ni väl lämna ett litet meddelande här?
Meddelandet ska innehålla hur ni tolkar karaktärerna i Den främsta dottern. Vad ni tycker om dem och vad ni tror om dem, varför de är som de är. Det behöver inte vara tre A4 sidor med personliga analyser, utan kanske bara karaktärens namn och sedan lite egenskaper ni tycker passar in på honom eller henne, på sin höjd. Men det är klart, vill ni hemskt gärna utvärdera personerna på tre A4 sidor så ska jag inte stoppa er.

Hur som helst så vore det väldigt kul att se om de framstår likadant för er som de gör i mitt huvud. Då se rjag om jag får fram det jag menar ordentligt eller om jag måste anstränga mig lite bättre. Inga svar är fel, kom ihåg det.
Vad jag är ute efter är att få lite perspektiv på saker och ting så skriv på.

Vad är det första ni tänker på gällande Garin?
Varför är Iritia så vänlig mot Eleya?
Är Eleya en mesig typ?

Ja, ni förstår poängen. Jag skulle hur som helst bli jätteglad om ni skrev ett par rader.

Ha det fint så återkommer jag med fler delar av Den främsta dottern.

Eleya var i färd med att ställa ut tallrikar till middagen när det bultade hårt på dörren. Iritia och Eleya utbytte blickar, Sariko reste sig och Garin kom nerför trappan med långa kliv. Det var för sent för besök och bara att det kom någon överhuvudtaget var mycket ovanligt sedan Eleya kommit till huset. Det bultade igen och Garin gick för att öppna med Sariko strax bakom sig. Iritia tog ett par steg närmare Eleya, fortfarande med träsleven i ett hårt grepp.

Stämningen var så spänd att Eleya plötsligt kom att tänka på lektionerna i luta hon blivit tvingad att ta. Redan första gången hade hon fått lära sig att stämma instrumentet men dragit åt strängarna så hårt att en av dem gått av när hon försökt spela. Den hade träffat hennes hand som en pisksnärt och lämnat en tunn, blodröd strimma.

Garin öppnade dörren och där stod Aldenard i sin mörkblå kappa. Vinden slet i hans långa, mörka hår.

”Får jag komma in?”

”Självklart”, svarade Garin och steg åt sidan. Bakom Aldenard följde en satt man med grånande hår och silverstänk i skägget. Efter honom kom den unge mannen hon sett så sent som idag.

”Iritia”, hälsade Aldenard varmt. ”Eleya.” De nickade till svar.

”Har det hänt något?” frågade Iritia.

”Nej då, inte alls”, försäkrade han. ”Jag ville bara besöka Garin och hans bångstyriga kvinna”, sa han skämtsamt.

Iritia slappnade märkbart av och sprack upp i ett leende.

”Och du är så välkommen. Får jag bjuda på middag? Det finns så att det räcker åt alla.”

Den äldre mannen öppnade munnen men det var Aldenard som svarade.

”Jag hade hoppats att du skulle fråga, varför tror du annars att jag kom förbi så sent? Det har varit alldeles för länge sedan jag fick smaka av dina mästerliga kokkonster.”

”Ena stunden förolämpar du mig och i den andra charmar du mig. Men slå dig ner, för all del.”

Iritia viftade med träsleven åt Aldenard och återgick till att röra i grytan över elden. Eleya hämtade fler tallrikar medan männen tog plats vid bordet. Hon försökte att se oberörd ut men förvånades över denna nya sida av Aldenard. Mot henne hade han alltid varit rak och kort men nu visade han en mer avslappnad och tilltalande del av sig själv. Kanske berodde det på sällskapet, att han inte var omgiven av vakter och rådsmedlemmar och hanterade allvarliga hot mot byn och människorna i den.

”Sätt dig du också Eleya, så serverar jag maten”, sa Iritia.

Eleya slog sig ned bredvid Garin och lämnade platsen på andra sidan om sig ledig åt Iritia. Mellan dem kunde hon känna sig trygg.

Aldenard frågade Garin hur bygget framskred och Eleya var tacksam över att detta var ett av få ämnen som kunde få Garin att säga mer än några kortfattade meningar.

Till slut sa Aldenard:

”Iritia, du har lyckats igen. Det här var underbart.”

”Ge inte allt beröm till mig, Eleya har hjälpt till.”

Aldenards blick föll på Eleya som log svagt mot honom, obekväm över att hamna i allas blickfång.

”Jag måste säga”, sa den skäggige mannen som knappt yttrat ett ord under middagen. ”Det känns märkligt att se Nialdars dotter, högfästets unga dam, göra hushållssysslor som en av sina tjänsteflickor.”

Ett ögonblicks tystnad lade sig över köket innan Iritia slog handflatan i bordet med en ljudlig smäll så att tallrikarna skallrade.

”Nog har den här flickan fått ta emot förolämpningar från både höger och vänster sedan hon kom hit. Men det har varit från obildade odågor som inte vet bättre. Må gudarna beröva mig mina öron om hon måste höra det från en vanligtvis klok och förståndig man som dig”, fräste hon. ”Hon har gjort allt ni bett henne om. Hon har följt alla era löjliga regler utan att klaga och dragit sitt strå till stacken i det här huset. Hur vågar du ser ner på någon som riskerat allt, lämnat hela sitt liv för att hjälpa fienden till sin egen far att störta honom. Hur vågar du se ner på en sådan människa? Vad är det som gör din kamp mer värd än hennes!?”

Eleya lade sin hand över Iritia för att påkalla hennes uppmärksamhet.

”Iritia, lugna dig”, bad hon.

”Förlåt mig”, sa hon men det var menat till Eleya.

”Och hur vågar du, uppkäftiga kvinna, tilltala…” Den skäggige mannen blev avbruten av Garin som hastigt reste sig upp.

”Ett ord till om Iritia i den tonen och du är inte längre välkommen i mitt hus.” Han varken röt eller hotade men blicken i hans ögon och den stela hållningen sa tillräckligt för att mannen skulle tystna.

”Snälla, sluta”, vädjade Eleya som inte var särskilt stolt över att de grälade om henne. Hon såg bedjande på Garin tills han långsamt satte sig ner igen, innan hon vände sig mot den skäggige mannen.

”Min herre, vi har nog inte blivit presenterade. Det känns lite orättvist att Ni vet vem jag är när jag inte ens har ert namn.”

”Du får förlåta mig”, sa Aldenard med något roat i rösten. ”Jag borde ha presenterat mina följeslagare så fort vi kommit innanför dörren. Det här är Kartos.” Han gjorde en gest mot den nu surmulna mannen bredvid sig.

”Kartos var en av familjerna som grundade den här byn”, förklarade Iritia självbehärskat.

”Jag förstår. Det är en ära att träffa Er, Kartos. Aldrig i mina vildaste drömmar hade jag kunnat föreställa mig att det fanns en plats som denna.”

”Vi hoppas att din far inte heller kan det”, svarade Kartos kort.

”Tyvärr kan jag inte försäkra er om att han inget vet”, sa hon och såg emellan de tre gästande männen. ”Han håller de flesta av sina motgångar i skymundan. Nialdar är min far och själv visste jag inte ens om att det fanns rebeller förrän för något år sedan.”

Aldenard lutade sig intresserat framåt.

”Så du säger att folket inte känner till oss?”

”Jodå, det gör dom. Men eftersom min far förbjuder sina soldater att tala om er är ni så gott som en legend, en sägen. Vissa tror på den, andra inte. Förrän de får bevis.”

”Det kan finnas fler där ute. Så många fler…” sa Aldenard, mest för sig själv. Sedan rätade han hastigt på sig. ”Jag kom visst av mig, det här är Crevan.” Den unge mannen i sällskapet nickade emot henne. ”Crevan är en av de främsta i min styrka och en av mina närmaste män. Men ni har träffats förr, i Tareks läger.”

Eleya såg chockat på mannen vid bordsändan. Nu förstod hon vad som varit bekant med honom, sättet han rörde sig på.

”Var det Ni?” for det ur henne.

Hans läppar drogs till ett snett leende, nästan slugt.

”Trevligt att träffas igen”, sa han och hon kändes genast igen rösten. För en kort stund var hon tillbaka i det mörka tältet igen när han pressade ett knivblad mot hennes strupe och förklarade att det var inte hennes liv han ville ha, utan Tareks.

”Jag står i tacksamhetsskuld till Er. Om Ni inte tagit mig med Er hade jag varit förlorad vid det här laget.” Eleya böjde nacken i en respektfull gest.

Crevans leende försvann och han skakade på huvudet.

”Du har ingen skuld till mig”, sa han kort. Eleya skulle just fråga vad han menade när Kartos hann före.

”Du sitter här och tror att du är mer kultiverad än oss. Hör bara hur hon niar folk bara för att påminna oss om sin goda uppfostring”, sa han vasst, lade armarna i kors över bröstet och fnös. Nu började Eleya tröttna på hans elaka kommentarer. Hon var inte intresserad av vad han hade att säga, hon ville tala med Crevan och Kartos var oerhört ohyfsad. Nu hade han tydligen suttit tyst länge nog utan att visa sin avsky gentemot henne.

”Jag är ledsen om det retar Er att jag visar respekt på det enda sättet jag är lärd. Om ni hellre vill att jag kallar Er för patrask och spottar på Era fötter ska jag gladeligen uppfylla Era önskningar”, sa Eleya kyligt. Bredvid henne försökte Iritia dölja ett belåtet leende och Kartos haka föll.

Hon vände sig mot Crevan för att fråga vad han menat men han såg inte på henne, ögonblicket var förbi.

Aldenard harklade sig och det ryckte i hans mungipor när han försökte tala med allvarlig stämma.

”Även om så skulle kunna vara fallet, så kom jag inte hit enbart för din matlagning, Iritia.” Hans blick gled över den udda skaran vid bordet och stannade på Eleya. ”Spionen som du avslöjade hette Kimar. Han hade arbetat för Nialdar i flera år.”

Eleya försökte låta bli att rysa när Aldenard sa ”hade”. ”Hade arbetat.”

”Han var orsaken till många av våra vänners död. Vänner som hjälpt till att få ut hela familjer ur As’ryn och räddat dem undan Nialdars klor. Goda män och kvinnor som erbjöd gömställen för alla de som hade modet att stå upp emot ’Den Främste.’”

Hennes faders självutnämnda titel verkade smaka bittert i hans mun och han nästan spottade ut ordet. Eleya tänkte på hur olika människor uttalade det. Somliga med högsta vördnad, andra med förakt och för en tredje grupp var det rent vardagligt.

”Vi lyckades övertala honom att berätta några av Nialdars väl hållna hemligheter”, sa Aldenard med ett svagt leende i mungipan. Eleya ville inte veta vilken typ av övertalningsmetoder de använt sig av. ”Och du hade rätt. Han håller tyst om ditt försvinnande men hade tydligen varit rasande när det stod klart att du inte blivit kidnappad utan gett dig av på eget bevåg. Nyheten om vad som hände i Tareks läger har förmodligen nått honom vid det här laget men vad resultatet blev av det vet vi inte. Kimar har levt sitt sluga liv bland folket en lång tid för att vinna deras förtroende så att han kan komma nära inpå oss. Det vi däremot vet är att han inte hann berätta för någon om vår by. De som tog honom hit såg till att han inte visste när han skulle åka och tillät honom inte att tala med någon på vägen.”

Garin och Iritia utbytte lättade blickar och Iritia klappade Eleya på handen.

Aldenard log kort mot dem. ”Ja, vi är säkra en tid till. Men det är en sak du ska veta, Eleya. Din far har inte gett upp om dig. Han har sänt halva sin armé att finna dig. Det är inte bara Tarek du har i hälarna, även om han kanske verkar mest angelägen om att få tag på dig. Vad har du gjort för att dra den mannens vrede över dig?” Han verkade både road och uppriktigt intresserad men Eleya hade ingen lust att tala om Tarek och hennes tidigare möten. Utan att tänka på de strök hon med fingertopparna över den långa, fula sårskorpan som var minnet från deras senaste sammandrabbning.

Hon kom på sig själv och lade händerna i knäet medan hon försökte komma på ett hövligt sätt att svara Aldenard på. Iritia läste hennes sinnesstämning och frågade om Kimar hade kunnat berätta något mer som de kunde ha användning av.

”Det gjorde han. För att påstå sig vara trogen Nialdar var han förvånansvärt tillmötesgående. Tyvärr är det varken tid och plats för ett sådant samtal just nu.

”Hur som helst, Eleya, så ska du ha tack för din hjälp.” Aldenard såg henne rakt i ögonen för att betona sina ord. Eleya undrade hur många gånger hon skulle behöva säga att det var det minsta hon kunde göra. Istället böjde hon på nacken och Kartos snörpte på munnen. I gengäld fick han en vass blick av Iritia.

”Nåja, vi ska ge oss iväg. Men jag är glad att jag kom, vi måste tala mer om våra olika erfarenheter och kunskaper. Jag tror att vi skulle kunna komma långt med varandras hjälp”, Aldenards mörka ögon såg forskande på henne tills hon nickade.

”Det tvivlar jag inte på.”

Så reste han sig upp och hans två följeslagare var inte sena att följa efter.

”Tack så mycket för en utsökt måltid. Jag hoppas att vi inte var till besvär”, sa han varmt till Iritia som kastade en blick på Kartos innan hon svarade:

”Inte alls. Dröj inte lika länge innan du besöker oss igen.”

”Det vore dumdristigt av mig.”

Garin följde dem till dörren och Aldenard försäkrade Sariko om att han borde bli avlöst snart. Kartos var snabbt ute på gatan medan Crevan väntade på Aldenard som hälsade dem en god natt.

Så fort dörren stängts bakom dem reste sig Iritia och började plocka undan tallrikarna.

”Kartos kan vara en riktigt tölp”, muttrade hon. ”Han behöver sättas på plats ibland och jag tror att du lyckades.”

Eleya ångrade att hon stött sig med Kartos och undrade vilka konsekvenserna skulle bli. Men vad som verkligen bekymrade henne var vad Aldenard sagt om Tarek. Det hade väckt gamla rädslor och minnen som slumrat till de senaste dagarna och hon kände sig alldeles kraftlös. Hur kunde hon tro att hon skulle kunna komma undan Tarek? Bilden av hans grymma leende gick inte att förtränga.

Iritia och Garin talade med varandra men deras röster flöt ihop till ett mummel. Det var inte förrän Iritia lade en hand på hennes axel och böjde sig ned för att hamna i hennes synfält.

”Mår du inte bra?” frågade hon oroligt.

Eleya tvingade fram ett blekt leende.

”Jag är nog lite trött, det är bäst att jag går och lägger mig.”

Hon reste sig och tackade för maten innan hon gick uppför trappan till sitt rum. Sariko följde efter och slog sig ned på stolen utanför hennes dörr.

Så fort hon var ensam sjönk hon ihop på sängen och lutade trött ansiktet i händerna. När hon lämnat högfästet och ensam strövat runt mellan byar och städer hade hon inget annat att förlora än sig själv. Nu hade hon en hel by att oroa sig över. Iritia och Garin.

De senaste dagarna hade det varit så viktigt för henne att vinna rebellernas förtroende, nu undrade hon om det verkligen var vad hon borde ödsla sin krafter på. Det var ett tidsödande arbete där framgångarna verkade vara få och allt annat än täta.

Kanske borde hon koncentrera sig på att hjälpa Aldenard så mycket hon kunde, delge honom allt hon visste om sin far och hans planer, armén, högfästet och allt annat som kunde ge dem ett försprång i kampen. Förr eller senare skulle byborna förstå. Om inte så fick de tro vad de ville. Hon orkade inte vara överseende längre och förlåta dem som aldrig gav henne en chans.

Hon tänkte på vad Iritia sagt, att hon blev behandlad som en brottsling trots att hon inte gjort något. Att det var dem som dömt en oskyldig. Om de bara visste vad hon hade gått igenom, vad hon levt med bakom högfästets tjocka murar.

Om hon varit så lycklig och bekväm som de hävdade att hon varit, hur förklarade de då hennes närvaro i deras by? Hennes vilja att hjälpa och hennes skräck för att bli hämtad därifrån? Allt detta hade Aldenard påmint henne om ikväll.

Det stramade i skärsåret på hennes hals som långsamt läkte ihop och hon insåg att hennes tålamod var slut. För att kunna få sin hämnd på Tarek, på sin far. För att kunna försvara de enda människor som verkligen betytt något för henne på väldigt länge, var det dags att sluta vara folket till lags.

Om hon någonsin skulle få chansen att skapa ett nytt liv åt sig själv, ett annat liv, måste hennes gamla liv suddas ut. Hon skulle bara bli fri från sina egna rädslor, om inget som skrämde henne längre fanns kvar. Lyckan fick vänta tills det var gjort. Innan dess fanns fortfarande risken att allt skulle ryckas ifrån henne.

Idag fick jag till min stora förvåning ett brev från en vän i de norrländska skogarna. Närmare exakt en kvinna bosatt i Åsele, strax utanför Borgsjö (mitt inspirationshål), där hon arbetar som lärare för ett gäng sjätteklassare. Vi känner varandra ganska väl och hon tog min bok med sig till sin klass för att läsa den högt för dem.

Idag trillade det alltså in ett kuvert från henne, innehållandes en bunt med små brev till mig från dem. De måste vara mellan 10-12 år, av handstil och stavning att döma.

Det var med en stor nervös klump i magen jag plockade upp lapparna för att läsa dem. All kritik är viktig kritik och jag har faktiskt inte fått särskilt många recensioner på Ilja.
Så, jag tog loss gemet som höll alla lappar tillsammans och började läsa. Av 14 små meddelande tänkte jag lägga upp några här, det är faktiskt riktigt kul. Funderar starkt på att skriva ett brev tillbaka och tacka för deras unika åsikter.

För att bevara just den unika känslan med varje person, tänker jag inte rätta stavfel eller liknande. Jag skriver bara av dem, rakt av helt enkelt.

~

Ingela
Boken var bra men inte perfekt.
Jag tycker det skulle vara lite mer.

Amanda S

~

Jag tyckte att boken var bra och spännande.
Det hände lite saker då och då och det var kul.

/Mikaela

~

ILJA

Jag tyckte boken var bra och spännande för att
det var action i den och för att det lät som att
det var från forntiden.

Mvh Olov-Daniel

~

hej Ingela!

Jag har själv aldrig haft intresse för böcker,
men den här var fantastiskt bra.
Roligaste:
Kendor och Ilja är ju kär i varandra

//Julia

~

Ingela
Jag tyckte den var bra men de måste typ
vara lite mer spänning tycker jag.

Daniel Lindblom

~

Hej Hej Ingela
Jag tyckte din bok var bra.
Det var bra när det var krig.

Från: Rasmus Isaksson

När Eleya vaknade hade nästan halva dagen gått. Hon fann Iritia i köket, tillsammans med en stor hög ull och en karda.

”God morgon”, log Iritia.

”Varför väckte du mig inte?” frågade Eleya och skämdes för att ha sovit bort så mycket dagsljus.

”Jag försökte”, svarade hon och skrattade.

”Förlåt mig”, bad Eleya och kände hur det hettade i kinderna.

”Bry dig inte om det. Duka fram lite lunch åt oss så hjälps vi åt med ullen sedan.”

Sagt och gjort och Eleya fick lära sig hur man kardade ull.

”Var är Garin?” frågade hon medan hon försökte härma Iritias effektiva rörelser.

”Han arbetar med att bygga ett nytt hus, längre bort i byn. Vi blir bara fler och fler. Snart blir vi nog tvungna att bygga ut muren. Garin var föresten med och byggde den också.” Stoltheten i Iritias röst gick inte att undgå.

”Då måste du och Garin varit med ända från början? Hur länge har den här byn funnits?”

”Grunden lades nog när det började bli klart vem Nialdar verkligen var och att han på ett eller annat sätt skulle få grepp om makten. Människor han betraktade som sina fiender insåg att de riskerade sina liv genom att stanna inom hans räckhåll. Några familjer slog sig samman och flydde ut hit. På vägen mötte de fler som inte var i nåd hos Nialdar eller samtyckte med honom. En av dem var Aldenard. Hur som helst så lät de bygga en fristad här. Muren kom såklart inte till förrän senare, när invånarna ökat något.”

I högfästet hade Eleya gång på gång sett begynnande revolter brutalt slås ner. Hennes far hade skrutit om sitt allseende öga och okrossbarhet. I åratal hade Eleya trott honom, att det inte fanns något hopp. Ingen hejd för hans grymheter. När hon en dag råkade överhöra sin far rasa över en vettskrämd budbärare. Hon stannade kvar för att lyssna och fick för första gången höra om rebellerna. De hade slagit till emot en mattransport, på väg ut till en av hans trupper.

Han hade svurit och kallat gudarnas vrede över dem. Eleya minns att hon tänkte att gudarna inte brytt sig om människorna på länge men hon bad att om de skulle se hit nu, så skulle de ställa sig på rebellernas sida. Färskt i hennes minne var en avrättning av en bagare som vägrat baka bröd åt Nialdars armé. Hennes far hade tvingat henne att närvara och hon hade varit nära att kräkas när mannens avhuggna huvud rullade över det blodfläckade träet och föll till marken med en duns.

”Jag visste knappt om att det fanns rebeller”, sa hon. Iritia såg förvånat på henne.

”Nog för att Nialdars inflytande är stort, men vi har fått in ett par riktigt bra träffar.” Hon lät nästan förolämpad.

”Nej, jag menar inte så”, urskuldade sig Eleya snabbt. ”Min far är mycket skicklig på att dölja sina svagheter. Allt som kan få honom att verka sårbar håller han utom synhåll för folket. Han vill att de ska tro att han är oövervinnelig, att motstånd är lönlöst. Dessutom vill han att de som stöttar honom ska tro att han har allt under kontroll. Det är förmodligen därför ni inte hört om min frånvaro från högfästet, för att han inte vill att ni ska höra det”, förklarade hon.

Iritia hade slutat arbeta och betraktade henne med stora ögon.

”Milda tider. Jag undrar om Aldenard verkligen förstått vilken kunskapskälla du år?”

Eleya log.

”Jag antar att du kommer göra det klart för honom annars.” Hon rätade på sig. ”Du, jag hoppas att du vet om hur tacksam jag är över allt du gjort för mig. Och fortfarande gör. Jag vet inte hur min tillvaro här skulle varit utan dig men jag hoppas att jag aldrig får reda på det. Men jag vill ändå fråga, om jag får be dig om något?”

”Självklart, vad?”

”Du måste inte försvara mig inför folket här. Missförstå mig inte, jag är glad att du står bakom mig, men om jag någonsin ska vinna deras förtroende så måste jag börja stå upp för mig själv.”

Iritia nickade allvarligt.

”Jag vet. Jag var inte säker på att du var redo för det och det gör mig bara så arg när de…” hon avbröt sig själv och tog några andetag. ”Jag vet att du kan klara dig själv. Nu vet du det också.” Hon log varmt.

”Nåja”, sa Eleya skämtsamt. ”Inte helt ensam”, tillade hon med en nick mot sin synligt uttråkade vakt som satt ihopsjunken på en pall. Iritia snörpte på munnen.

”Aldenard vet vad jag tycker om det där”, sa hon och syftade på Eleyas ständiga bevakning. Eleya lade en hand över Iritias och log.

”Kom ihåg vad jag sagt.”

 

När det började bli dags att göra iordning middag belönade Iritia Eleyas hårda arbete, trots hennes protester, med en ledig kväll. Motvilligt slog hon sig ned på en grovt tillyxad bänk utanför den öppna dörren. Kvällssolen värmde skönt och hon vända ansiktet emot den med slutna ögon för att slippa bry sig om blickarna från de som gick förbi henne.

Plötsligt hörde hon ett harklande och hon slog upp ögonen. Framför henne stod Jelani.

”Godkväll”, sa hon artigt.

”Godkväll”, hälsade Eleya förvånat.

Jelani slog hastigt ner blicken men lyfte den snabbt igen.

”Jag har kommit för att göra upp betalningen med Iritia. Är hon där inne?”

”Ja, jag kan hämta henne?” erbjöd sig Eleya men Jelani hindrade henne innan hon hunnit resa sig.

”Nej, det räcker om du hälsar henne att vi är kvitt.” Hon pressade fram ett leende och Eleya log tillbaka. Jelani nickade och tog ett steg tillbaka, sedan hejdade hon sig och såg på Eleya.

”Du ska ha tack”, sa hon. ”För vad du gjorde för oss inatt. Och jag ber om ursäkt för hur jag behandlade dig.”

Eleya öppnade munnen för att säga något men Jelani hade redan börjat gå.

Iritia stack ut huvudet genom dörren och log stort.

”Jag visste väl att den kvinnan skulle komma till sans.”

Så försvann hon in igen och Eleya skakade lätt på huvudet. En varm känsla spred sig inom henne, kanske hade hon lyckats ta ett steg i rätt riktning för att nå fram till folket.

Ett par stirrande ögon på andra sidan gatan drog till sig hennes uppmärksamhet. Lutad mot en husvägg stod den unge mannen hon flera gånger sett i Aldenards sällskap. Senast inatt när han ledde bort hennes fars spion. Han var ledigt klädd i grå skjorta och en lång, svart väst med enkla spännen framtill. Hans hår var sandfärgat, kort och rufsigt. De markerade käkarna var ordnade i en allvarlig, tankfull min.

Plötsligt skymdes hennes sikt när en pojke bredbent ställde sig framför henne.

”Här sitter hon, Nialdars smutsiga avkomma”, sa han elakt och ytterligare några pojkar sållade sig vid hans sida. De såg ut att vara runt tretton år, alldeles på gränsen att bli unga män.

”Lapar sol som en lat, loppbiten katt. Ingen av dem gör någon nytta, snyltar bara på gästfriheten från goda människor.”

Eleya tittade upp på den gänglige pojken i sina slitna kläder. Hon kunde inte ta illa upp av hans ord, hon förstod att de kände så. De var inte skyldiga henne någon respekt. Hon suckade lätt och såg in i pojkens tätt sittande ögon.

”Lyssna, jag förstår att ni…”

”Ha! Hon vill att vi ska lyssna. Hon försöker ge oss order, precis som hon gör med tjänarna hemma i sitt palats!”

Eleya rynkade pannan åt pojkens hånfulla ton.

”Nej, det var inte så jag me…”

”Jag struntar i vad du menar”, fräste pojken och tog ett steg framåt. ”Du ska inte vara här. Jag förstår inte hur Aldenard kunde släppa in fienden hit.”

”Men då kan du ju fråga honom”, mullrade en mörk röst. Garin klev fram bakom pojken och fattade hans nacke i ett järngrepp. De andra pojkarna skingrades förskräckt.

”Först har du sönder ett av mina fönster, sen är du dum nog att komma hit och förolämpa min gäst!? Var har du ditt hyfs, din odåga!” röt Garin och pojken pep till.

”Garin!” bad Eleya och reste sig upp. Han mötte hennes blick och hon såg vädjande på honom. Han grymtade missnöjt.

”Helst hade jag velat ge dig en omgång stryk du sent skulle glömma, men du kan tacka Eleya här för att du slipper. Den här gången. Men om jag någonsin skulle se dig runt mitt hus igen, göra annat än att sätta in mitt nya fönster, så lovar jag att inte ens Eleya här kan rädda dig. Spring hem till din mor och gör lite nytta”, sa han och knuffade iväg pojken som snubblade iväg över gatan.

Eleya såg på Garin och han tittade tillbaka på henne under sina buskiga ögonbryn.

”Tror du Iritia är färdig med middagen ännu?” frågade han till slut och Eleya log.

”Det är hon nog.”

”Bra, jag är lika hungrig som björnen på vårkanten. Kom så går vi in.”

Han erbjöd Eleya att gå in före honom och innan hon vände ryggen åt den sjunkande kvällssolen såg hon sig om efter den unge mannen på andra sidan gatan, men han var borta.

 

När Eleya gick för att ät frukost dagen därpå insåg hon att det var hennes sjunde dag i rebellernas by. Med gårdagen i minne tänkte hon att hon äntligen lyckats göra framsteg. I alla fall hos Jelani och Garin, vilket gladde henne.

Stärkt till sinnet av detta erbjöd hon sig att gå med Garins lunch, eftersom han glömt den på morgonen. Iritia log stort.

”Det låter som en utmärkt idé”, sa hon och räckte över korgen. Sedan beskrev hon vägen två gånger och bad Eleya att upprepa den.

”Bra”, sa hon till slut. ”Om du ändå inte hittar så vet Sariko var de bygget ligger. Eller hur?” Hon tittade uppfodrande på vakten, en lång man med kort, tätvuxet skägg, tills han grymtade ett ja.

”Det är ingen fara, jag hittar nog”, försäkrade Eleya och lade manteln över axlarna. Precis innan de skulle gå grabbade Iritia tag i Sariko.

”Och jag förväntar mig att du gör ditt jobb och ser efter henne. Du ska inte bara vakta utan skydda också. Kom ihåg att jag är mycket god vän med både din syster.”

”Iritia”, sa Eleya och hoppades att hennes tonfall skulle påminna om samtalet de haft dagen innan.

”Förlåt mig”, sa Iritia. ”Jag har så lätt att få nya vanor.” Rodnande släppte hon iväg dem och Sariko såg nästan ut att skynda sig med att stänga dörren efter dem.

Ute var himlen gråmulen och den blåste svala vindar från norr. Eleya fällde upp huvan och började gå längs gatan åt det håll Iritia sagt. Sariko gick till höger om henne, ett halvt steg bakom. Hon försökte att inte bry sig om blickarna hon fick av dem hon mötte och höll i huvan med handen när vinden försökte ta tag i den.

Efter en stund hörde hon hammarslag och när hon rundade ett hörn stod stommen av ett tvåvåningshus framför henne. På ena sidan hade man precis börjat med väggen och högt där uppe hjälptes flera män åt att lägga det sista av taket. Eleya spanade efter Garin men kunde inte se honom.

En kraftig man med långt, svart skägg klev ut framför henne.

”Kan jag hjälpa dig?” frågade han med en barsk ton som han förmodligen alltid talade med, även om han var vänlig. Men den vresiga rösten passade hans utseende.

”God morgon”, hälsade Eleya artigt och rättade till huvan. ”Jag söker Garin, är han här?”

”Det är han, vad vill du honom?”

Hon frågade sig tyst vad han hade med det att göra men fortsatte vara tillmötesgående.

”Han glömde sin lunch när han gick”, log hon och nickade mot korgen hon hade på armen.

Mannens mörka ögonbryn for ihop och en djup rynka bildades emellan dem.

”Så det är du…” sa han lågt och böjde sig fram för att titta närmare på henne. Eleya motstod en impuls att rygga tillbaka och tittade istället upp med något hon hoppades skulle tolkas som uppriktighet.

”Är det sant det som säger? Om den där spionen?”

Eleya tvekade men till hennes förvåning svarade Sariko i hennes ställe.

”Det är det. Jag var själv där.”

Mannens blick rycktes ifrån henne och landade på Sariko istället. Även Eleya sneglade på sin vakt.

”Är det något problem här?” Garin kom gående emot dem och mannen tog ett steg tillbaka.

”Inte alls”, svarade Eleya. ”Om Ni nu inte saknar Er lunch, det vill säga.” Hon räckte fram korgen.

”Jag hade visst lite bråttom i morse”, mumlade han. När han kom fram för att ta korgen lutade han sig emot henne. ”Du behöver inte nia mig”, sa han lågt och Eleya log. Sedan klappade han den skäggige mannen på axeln.

”Tillbaka till arbetet, Farum. Huset bygger inte sig själv.”

Mannen vände sig motvilligt om och började gå tillbaka mot bygget.

”Skynda dig hem till Iritia nu. Hon oroar sig säkert för dig, om jag känner henne rätt.”

Eleya hade inte känt Iritia lika länge som Garin men tvivlade inte på hans ord.

”Vi ses till middagen”, sa hon och Garin tackade henne igen innan hon vände tillbaka.

 

Hon skulle precis öppna dörren till Iritias hus när hon uppfattade en rörelse i ögonvrån. Hon vred på huvudet och fick syn på den unge mannen som iakttagit henne förra eftermiddagen. Han stod på gatan, klädd i en mörk mantel som fladdrade i vinden. De blå ögonen stirrade enträget på henne med en allvarlig min.

Eleya tog mod till sig, vände sig emot honom för att fråga om hon kunde hjälpa honom med något, när han plötsligt fällde upp huvan  och gick förbi henne med långa steg. Eleya såg förvånat efter honom, kastade en blick på Sariko men han såg åt ett annat håll. Hon skakade lätt på huvudet och öppnade dörren.

I köket stod Iritia och knådade en deg med vana tag. Hon log och strök bort en hårslinga ur ansiktet så att det blev en vit mjölfläck kvar ovanför hennes vänstra ögonbryn.

”Gick allting bra?” frågade hon glatt och Eleya nickade. ”Inga problem?” Den här gången var frågan riktad mot Sariko som till slut böjde sig för Iritias vilja och mumlade fram ett nej. Sedan slog han sig ned på en pall i ett hörn.

Nå Eleya, har du blivit lärd hur man bakar bröd?”

Eleya kvävde ett skratt när hon föreställde sig hur hennes sällskapsdamer i högfästet skulle reagera om brödbak plötsligt skulle ingå i deras dagsarbete.

”Nej, det har jag inte.”

”Men då är det på tiden. Häng av dig manteln och kavla upp ärmarna så ska jag visa dig.”

Hon vaknade med ett ryck när det bultade hårt på dörren och hon fann sig själv i sängen, lutad emot väggen fortfarande påklädd. Hon började resa sig och sträckte försiktigt på sin stela nacke för att mjuka upp den.

Det bultade ännu en gång och Eleya gick fram för att öppna den. I hallen utanför stod två vakter, den ena med en lykta i handen. Hennes egen vakt stod bakom dem.

”Eleya, följ med oss. Aldenard har kallat dig.”

Eleya gjorde förvirrat som de sa och i köket väntade Iritia. Hon skyndade fram och räckte henne den svarta manteln med ett oroligt uttryck. Eleya hann inte fråga henne vad som pågick utan blev utföst genom dörren där dagens regn gjort natten kylig. Hon svepte manteln om sig och skyndade längs gatan med de tre vakterna. De ledde in henne i ett hus hon kände igen. Det var samma sal hon blivit förd till första kvällen hon var här.

Det var dock mycket mindre folk den här gången och det var fler än hon som verkade yrvaken. Några få satt ner men de flesta stod upp, liksom Aldenard som stod med ryggen vänd emot dem.

”Eleya, Nialdars dotter”, presenterade ena vakten men Aldenard vände sig om och viftade bort honom. Vakterna backade några steg när han närmade sig. Han stannade alldeles framför Eleya som frågande såg honom i ögonen.

”Ni sände efter mig?” sa hon.

”Hur mycket tid spenderade du med Tareks manskap i lägret?” frågade Aldenard på sitt raka sätt.

”Inte mycket. Varför frågar Ni?”

Han svarade inte utan vände sig om och vinkade fram två män som släpade fram en tredje med huva över huvudet.

Aldenard ryckte av huvan och vände upp ett smutsigt ansikte emot henne.

”Känner du igen honom?”

Mannens ögon vidgades i förvåning och misstro när han såg Eleya. Det fanns definitivt något bekant över honom och hon letade febrilt bland sina minnen för att försöka komma på var hon sett honom förut. Det var det lockiga, mörka håret och formen på hans tydligt markerade kindben som gjorde att han stod ut.

”Han påstår att han vill ansluta sig till oss. Att Tarek mördade hans familj och han vill ha hämnd. Tyvärr vet han vägen hit och jag vill vara helt säker på att jag kan lita på honom innan han går fri.”

Eleya frågade sig irriterat hur de kunde begära att hon skulle komma ihåg varenda man i hela armén när fången sa:

”Snälla, jag talar sanning!”

Rösten hade en märklig accent och plötsligt såg hon honom framför sig någon helt annanstans. Han stegade fram över stengolvet i stora salen i hennes forna hem och föll på knä framför henne.

Hon mindes dagen lika klart som källvatten. Hon hade dragit ut på frukosten så att hon blivit sen till sin plikt att göra sin far sällskap medan han behandlade ärenden. Oftast handlade det om inköp till armén eller någon förfrågan från någon av adelsmannen. I några fall dömdes och bestraffades tjuvar eller män som inte ville ansluta sig till hans krigshär. Eller vägrade erkänna honom som kung.

Men den här gången hälsade hon på sin far precis när den här mannen kom in i rummet och presenterade sig högtidligt. Nu kunde hon inte för sitt liv komma ihåg vad han sagt för hon hade fullt upp med att samla sitt ansikte i en uttryckslös mask som inte avslöjade vad hon tyckte om sin far när hon kysste hans kind.

Samtalet kom hon däremot ihåg eftersom hon inte kunnat bli av med avsmaken inför hans högfärdiga beteende.

De hade talat om rebellstyrkan som växte sig starkare och var de höll hus. Mannen framför henne hade flera nyheter om deras senaste tillslag och gömställen i närheten av högfästet. Vem som gömde rebeller i källaren och hur enkelt det var att nästla sig in i deras sällskap. Detta var bara några dagar innan hon bestämde sig för att lämna sitt liv som Nialdars dotter.

”Lita inte på honom. Han är Nialdars mullvad. Jag var i salen i högfästet när de bestämde vilka hus de skulle göra räder i efter rebeller”, sa hon högt.

Mannens ögon smalnade av.

”Din falska lilla hynda. Hur vågar du förråda din far!?” morrade han och gjorde ett utfall emot henne. Vakterna höll honom tillbaka och trots att hans ansikte kom alldeles intill Eleyas vek hon inte en tum.

”Jag såg bränderna från mitt fönster. Jag hörde skriken från männen och kvinnorna ni avrättade på borggården. Min far är inget mer än en maktgalen mördare. Det är bara svaga människor som du själv som väljer hans sida framför det som är rätt.”

”Respektlösa slyna! Jag ser fram emot den dagen du står inför din fars vrede. Då ska jag stå där och le medan du får ditt straff.”

”Den dagen får du aldrig se, oavsett om den skulle komma eller inte”, sa Aldenard kallt. Han nickade åt en ung man som kom fram till dem. Det var samme man Eleya sett stå bakom Aldenard när hon talat med honom för första gången. ”Få ut så mycket information ni kan. När han sagt sitt är han till ingen användning för oss längre.”

Mannen nickade och gav tecken åt vakterna som släpade med sig fången mot dörren.

”Du kommer att få ångra det här, Eleya! Du vet att det inte väntar något annat än död för den som går emot Den Främste!” skrek mannen.

”Håll käften”, fräste en av vakterna och drog luvan över hans ansikte igen precis innan dörrarna stängdes bakom dem med en dov smäll.

Ett mummel steg från människorna i salen och Aldenard vände sig emot Eleya.

”Jag förstår att du haft lite problem med byborna?” frågade han som om inget hade hänt.

”Det är nog snarare de som har problem med mig, vilket jag kan förstå.”

”Jag talade med Iritia tidigare idag.”

En sten sjönk i Eleyas mage. Så det var det hon hade gjort hela förmiddagen.

”Hon var väldigt trött på den fientliga behandlingen du fått de senaste dagarna. Jag vill bara att du ska veta att jag talat med pojkarna som krossade ditt fönster och gjort klart för dem att de gått emot mina order. Jag har även fört vidare min uttryckliga vilja att du ska bli lämnad ifred till rådet som gått med på att ta med den ut till byborna ännu en gång. Men efter vad du gjort för oss inatt, så hoppas jag att du ska få det lite lättare.”

”Min herre, jag klandrar inte folket för hur de känner gentemot mig. Det finns inget jag kan göra som väger upp för all smärta min far utsatt dessa människor för. Men jag vill göra någonting.”

”Och nu har du chansen.”

”Jag har Er att tacka för det.”

”Snarare ödets gudar”, invände Aldenard. ”Så småning om kommer folket att förstå varför de sänt dig hit. Jag hoppas du har tålamod att stå ut med dem till dess.”

”Det vore inte det värsta jag fått erfara.”

Aldenard tittade på henne under rynkade ögonbryn en kort stund, innan han sa:

”Jag kan tänka mig det.”

Så vinkade han till sig vakterna som eskorterade henne tillbaka till Iritias hus.

 

I köket väntade Iritia oroligt med Garins trygga armar om sig. Hon skyndade fram till Eleya och tog hennes mantel.

”Vad hände? Vad ville de?” frågade hon så fort vakterna stängt dörren efter sig.

”De ville att jag skulle träffa någon”, sa Eleya med en blick på sin vakt, osäker på hur mycket hon fick säga. Iritia tog hennes kappa och hängde upp den.

”Vem då?” frågade hon. Vakten nickade kort mot Eleya i ett godkännande.

”En av min fars spioner.”

Garin och Iritia stannade upp i sina rörelser.

”De visste förståss inte att han var det, men jag tror att de anade det. De behövde bara mig för att bekräfta det.”

”Du visste vem han var? Men hur har han kommit hit?” utbrast Garin.

”Ja, jag har mött honom förut. Hur han kom hit berättade inte Aldenard men han visste vägen.”

”Vid gudarna…” sa Garin andlöst och lutade sig mot spiselkransen. ”Om han fått vandra fritt in och ut i byn hade vi varit förlorade. Han hade kunnat avslöja oss…”

Iritia såg blek ut där hon stod vid väggen. Plötsligt steg hon fram och slöt Eleya i sina armar. Eleya stod chockat stilla och visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till men Iritia höll henne hårt och länge. Värmen från hennes mjuka kropp väckte känslor hon inte haft på länge. Känslan av att vara omtyckt. Och kanske även älskad. Känslor hon inte haft på tre, långa år. Ända sedan Kateri lämnat henne.

Hon drog in doften av Iritia i näsan och blundade.

”Tack”, viskade Iritia i hennes öra. ”Jag tackar dig å hela byns och alla rebellers vägnar.”

Eleya kunde inte hindra tårarna som vällde upp bakom hennes ögonlock. De trängde fram trots hennes ansträngningar och när de väl börjat rinna längs hennes kinder gick gråten inte att hejda.

Desperat klamrade hon sig fast vid Iritia och grät hejdlöst. Alla de tårar hon hållit tillbaka när hennes far begick sina illdåd, när hon saknade Kateri, när orättvisan var för hård… Alla dessa tårar vällde nu fram. Långsamt sjönk de ihop i en hög på golvet och Iritia höll henne om möjligt hårdare. Hon strök henne över ryggen och håret och mumlande tröstande ord.

 

När Eleya insåg att tårarna äntligen var slut lyste ett matt gryningsljus in genom fönstren. Iritia följde henne till rummet där hon utmattad sjönk ner på sängen. Hon bytte sömnigt om till nattsärk och kröp ned mellan filtarna. Knappt hann hon lägga huvudet på kudden innan hon somnade och hörde aldrig Iritia stänga dörren efter sig.