Uttryck

”Din mor dog inte i barnsäng. Hon dog precis såhär, i mitt grepp. Efter att hon fött dig berättade barnmorskan för mig att hon inte kunde få fler barn, och vad skulle jag då med henne till? Jag var trött på hennes oförmåga att hålla tyst och lyda. Och du är din mor upp i dagen.”
Eleyas blodiga fingrar slöt sig om kniven bakom ryggen. Han hade mördat hennes mor. Vreden, sorgen och hatet som vällde upp inom henne överröstade paniken och det allt mer trängande behovet efter luft. Istället lade sig ett kallt lugn över henne, en beslutsamhet som gav henne de sista krafterna hon behövde. Samtidigt som Nialdar kramade hårdare om hennes hals och det nästan kändes som att han skulle ha sönder något där inne, slet hon kniven ur bältet och i en enda svepande rörelse körde in den i hans hals.
Hennes fars gröna ögon vidgades i chock när det kalla stålet skar genom hud, muskler och senor. Eleya höll hans blick och hoppades att han kunde se det råa hatet inom henne när hon vred om bladet. En hög klang hördes när hans svärd föll till golvet.
Han sjönk ner på ena knäet och Eleya följde efter trots att greppet han hade om hennes hals lossade och handen föll undan. Hon flämtade efter andan men släppte inte kniven, som hon nu vred om ytterligare lite till. Nialdar utstötte ett gutturalt läte och ljus blod bubblade ut ur hans mungipa.
”Jag har en ny mor nu”, väste Eleya med sin massakerade hals. ”Och henne kommer du aldrig få skada.”
Mer blod kom över hans läppar och forsade ut ur såret, ner över hennes hand. Blicken blev allt mer glasartad och när kroppen slutligen föll åt sidan ryckte Eleya ut bladet. Flödet i såret ökade ytterligare och en stor pöl bredde snabbt ut sig under honom.
Inte förrän Nialdar låg helt stilla och blodflödet lättat något tillät hon sig att slappna av tillräckligt för att låta handen med kniven sjunka.
”Eleya”, hördes en raspig röst från andra sidan rummet. Hon tittade hastigt upp och blev påmind om att Crevan var där. Hon stirrade på den hopsjunkna gestalten och försökte få sina tankar att inte kännas lika trögflytande som de nu gjorde. Den klarhet som kommit över henne för bara en liten stund sedan var som bortblåst.
Crevan hade lyckats sätta sig upp med ryggen mot väggen och drog nu undan tyget som skymde hans ansikte. Hon oroades över hur blek han var och undrade hur Nionale kunnat släppa iväg honom. Vila var vad han behövde.
”Eleya, det finns två saker du måste göra. Lyssnar du på mig?”
Eleya nickade. Klart hon lyssnade på honom, vem fler fanns i rummet att lyssna på?
”Du måste barrikadera dörren. Ta skrivbordet.”
Eleya nickade igen men hans ord saknade innebörd. Vad var det med skrivbordet?
”Varken du eller jag är i skick att försvara oss mot en vaktstyrka. Du måste hindra dem från att komma in, förstår du mig?”
Hon nickade återigen.
”Nicka inte, visa att du förstår mig. Flytta skrivbordet så att det står framför dörren. Klarar du det?”
Hon var på väg att nicka men hejdade sig. Istället tog hon sig upp på fötter, steg över sin fars döda kropp och gick fram till skrivbordet. Det var tungt men hon lyckades knuffa det fram till dörren.
”Bra, dra för regeln också”, instruerade Crevan tålmodigt och hon gjorde som han sa. ”Det andra du måste göra är att ta den här och hänga den i fönstret.” Han räckte fram något vitt mot henne och när hon fick det i handen kände hon genast igen det som en av de linneremsor hon och Iritia använt för att lägga om sår. Hon stod och stirrade på den i handen tills Crevan fick hennes uppmärksamhet igen.
”Fäst den i gardinfästet där och låt den hänga ut genom fönstret.”
Eleya gick fram till det krossade fönstret och skulle just knyta fast lindan i ett smitt gardinfäste när hon insåg att hon fortfarande hade kastkniven i handen. Hon tittade förvirrat på den en kort stund innan hon stoppade den i bältet och fortsatte knyta. Det vita tyget färgades rött av hennes blodiga händer där hon rörde det. Så släppte hon ut andra änden genom fönstret och såg den fångas av vinden.
”Det är bra om du håller dig undan från fönstret”, sa Crevan och hon backade snabbt undan. ”Ge mig mitt vapen, sedan kan du sätta dig ned.”
Eleya skyndade sig att ge honom sin stav med dubbla klingor och satte sig sedan ned bredvid honom med ryggen mot väggen. Hennes blick föll genast på Nialdar. Han låg på sidan med det gapande såret uppvänt och nersölad av sitt eget blod. Hans ansikte var vänt ifrån dem men hon visste att de gröna ögonen tomt stirrade in i väggen. För sitt inre såg hon honom resa sig och komma emot dem, mer rasande än han någonsin varit. Tanken på detta fick henne att dra kniven igen och krama den hårt.
Plötsligt kände hon en hand över sin och tittade hastigt ner. Hon följde armen till Crevans ansikte där svetten pärlat sig i pannan och runnit längs tinningarna. Han såg på henne med sina svala ögon och trots sin svaga kropp var blicken stadig.
”Han är död. Du gjorde bra ifrån dig. Vi är fria nu, Eleya. Du är fri.”
”Du kom efter mig…” sa hon och blev förvånad över att en viskning var allt hon förmådde. ”Följde du order?” frågade hon innan han hunnit säga något. Den här gången dröjde sig det lilla leendet kvar i hans mungipa innan han svarade.
”Den här gången var det jag som gav order.”
Hon stirrade på honom medan innebörden av hans ord sjönk in. Sedan började ropen utanför fönstret. Oväsendet ökade i styrka när nya ljud lades till. Hästar som skriade, stridsvrål och klangen av svärd som möttes.
Plötsligt bultade det hårt på dörren och en man ropade efter Den Främste. Eleya stirrade på dörren och lyssnade till bultandet och mannens röst som blev allt högre.
Crevans hand låg kvar över hennes och han påminde henne om det genom att krama den lätt.
”Vad som än händer nu, så har vi gjort vårat”, sa han stilla. Och Eleya kunde inte annat än hålla med. Hon hade befriat sig själv och alla andra från Nialdars styre. Hon hade beskyddat Iritia och Garin genom att göra det. Hon hade mött sina rädslor och gått segrande ur striden. Vad som än hände nu, så hade hon gjort sitt. Den tanken lugnade henne när någon med nya krafter börade bulta på dörren.

Striden där utanför, som Crevan förklarat var rebellernas sista försök att driva armén ur staden, höll på länge. När det började skymma hade fortfarande ingen lyckats bryta sig igenom dörren. Men nu verkade de på andra sidan ha någon typ av murbräcka för stötarna var skarpare, kraftigare.
Eleya tog djupa andetag när hon såg dörren bukta inåt av kraften och hörde träet klaga högljutt. Crevans lugn hade smittat av sig och hon var inte rädd. Vem som än fanns där utanför kunde skada henne så mycket de ville, Nialdar skulle ändå vara död och hennes nya vänner skulle få leva fritt.
När dörren slutligen brakade in och skrivbordet knuffades undan av en soldat i gul och svart klädnad, tittade Eleya upp och mötte hans blick. Hon drog efter andan i förvåning när de bruna ögonen hon mötte var välbekanta och för tillfället, mycket oroliga.
”Derius?” fick hon fram ur sin onda hals.
Han svepte med blicken och tog in scenen i rummet. Han stannade till vid Nialdars kropp och såg sedan på Eleya och Crevan. Crevan lyfte bort sin hand från hennes och den blodiga kniven blev synlig. Derius öppnade munnen för att säga något men stängde den igen.
Ytterligare två män kom in i rummet och Eleya kände igen dem som rebeller. Sedan trängde sig någon in emellan dem och Garin blev synlig. Han stannade också upp ett ögonblick medan han drog sina egna slutsatser om vad som hänt. Men stoppet blev inte långvarigt, han gick med bestämda steg fram till Eleya och lyfte upp henne i sina armar. Han bar henne genom korridorer där kroppar av soldater höll på att röjas undan av rebeller och ut på gatan där segerropen skallade.
”Är det över?” frågade Eleya.
”Det är det”, svarade Garin kort och fortsatte gå med målmedvetna steg.
Eleya lutade huvudet mot hans axel och blundade. Hon lät högerhanden slappna av och fingrarna rätade långsamt ut sig. Crevans kastkniv gled ur hennes grepp och föll till marken med en dov duns.

Det skarpa ljudet av glas som krossades var nästan öronbedövande och ögonkontakten mellan Nialdar och Eleya bröts när han hastigt vände sig mot det krossade fönstret.
I skärvorna reste sig en mörklädd gestalt med en huva som dolde allt utom de kyliga, gråblå ögonen.
Nialdar röt något och soldaten närmast grep efter henne. Knappt hade han hunnit få fingrarna om hennes arm förrän något blankt träffade honom i halsen och han stapplade baklänges. Eleya kände igen det korta handtaget på kastdolken som soldaten nu kraftlöst klöste efter. Blod bubblade ut ur hans mun när han segnade ner på golvet och försökte dra efter andan.
I andra änden av rummet drog Crevan sin tvåeggade klinga och mötte Nialdars med en hög klang. Bakom henne hörde hon hur den andra soldaten drog sitt svärd.
Eleya försökte samla sina tankar men kunde inte slita blicken från kampen som utspelade sig mellan Crevan och Nialdar. Trots att hon inte kunde se Crevans ansikte så såg hon hur påfrestande hennes fars attacker var. Hon hade sett honom kämpa en gång förut, då verkade han alltid ligga steget före och hans rörelser var smidiga och kontrollerade. Nu kunde hon inte undgå att se hur han nätt och jämnt höll sig undan Nialdars hugg. Hon måste göra något.
Eleya böjde sig ner bredvid den döda soldaten vid hennes fötter och slet upp hans svärd samtidigt som den andra soldaten var framme hos henne. Han stannade upp och tog ett steg tillbaka. Eleya sjönk ner i försvarsställning och började långsamt cirkla runt sin motståndare. Hennes axlar och armar värkte fortfarande efter att ha varit bundna så länge och hon fick hela tiden ta ett nytt grepp om svärdsfästet. Hon föreställde sig hur hon måste se ut och förstod varför soldaten verkade så lugn. Hennes utmattade och misshandlade kropp var inte i skick att strida.
Det var han som gick till anfall först och hon lyckades parera och hoppa undan. Hon måttade ett hugg mot soldatens sida men han slog enkelt undan hennes stöt.
Plötsligt hörde hon en hög klang av ett svärd som slog i golvet. Hon vred på huvudet och såg sin far med tomma händer och Crevan som kastade sig emot honom. I samma stund som hon kände svärdet slås ur sina egna händer insåg hon sitt misstag. I en enda rörelse grep soldaten tag om hennes arm och snodde runt henne så att hon stod med ryggen emot hans bröstkorg och svärdets vassa egg tryckt mot halsen.
”Stopp!” skrek han. ”Annars dör hon!”
Crevan hejdade sig.
”Döda honom!” skrek Eleya och blev förvånad över styrkan i sin egen röst.
”Skär halsen av henne om han rör sig”, kontrade Nialdar med sitt omänskliga lugn.
Crevans muskler darrade där han stod med klingan höjd, redo att stöta den genom Nialdars kropp. Hans blick flackade mellan henne och Nialdar.
”Döda honom”, bad hon igen och soldaten tryckte svärdet hårdare mot hennes hals. Det sved till och hon pressade sig instinktivt närmare honom för att komma undan eggen.
”Om jag dör, dör Eleya”, sa hennes far. ”Det är ditt beslut. Men tänk på att även om det inte är din hand som tar hennes liv, så är det du som styr den.”
Med bitterhet insåg hon att de befunnit sig här en gång förut. Natten de träffats för första gången, när Crevan haft både hennes och Tareks liv i sin hand. Då hade han valt att ta henne med sig och gå miste om chansen att göra slut på Tarek. Nu stod han inför samma val. Han kunde döda Nialdar, till priset av hennes liv. Ett litet pris enligt henne, hon var redo. Men hur kunde hon låta honom förstå det? Hon fångade hans blick och försökte sig på ett leende och en försiktig nick som hon hoppades såg försäkrande ut.
De ljusa ögonen var vidöppna och han stirrade på henne medan hans bröstkorg hävde sig.
Gör det, mimade hon samtidigt som hon såg Nialdar långsamt börja flytta på fötterna och sträcka ut handen efter sitt svärd.
Crevan följde hennes blick och hennes far stannade upp. Soldaten tryckte svärdet ännu hårdare mot hennes hals och hon flämtade till mot sin vilja. Hennes händer for upp och försökte pressa sig in mellan klingan och hennes hud.
Mycket långsamt sänkte Crevan sitt vapen och Eleya kände hoppet sjunka undan. Så nära… Samtidigt kunde hon inte hejda den bitterljuva glädjen över Crevans motvilja att offra henne. Hon betydde något för honom, den känslokalla mannen hon aldrig förstått sig på.
Nialdar tog ett steg mot sitt svärd, hela tiden fokuserad på Crevan men med en självsäkerhet som gjorde Eleya ursinnig. Han visste att Crevan inte skulle låta henne dö.
”Jag har en känsla av att jag haft dig i min tjänst tidigare”, sa hennes far tankfullt, samtidigt som han plockade upp sitt svärd. ”Men jag förstår varför jag inte saknat dig. Jag ser inte med blida ögon på misslyckanden. Jag kräver att jobbet jag beställt blir slutfört, oavsett kostnad. Uppenbarligen är det på det området du inte lyckats tillräckligt bra för att fått fortsätta under min anställning.”
”Vad får dig att tro att det är du som är mitt jobb?” frågade Crevan hest. Nialdars blick flackade till Eleya.
”Skär halsen av henne”, sa han kort.
Eleya kände hur soldatens muskler spändes när han förberedde sig inför uppgiften och insåg att hon inte alls var redo att dö. Crevan hade kommit för henne. Om det var på eget bevåg eller på Aldenards order brydde hon sig inte om. Någon hade kommit för henne.
Sedan hände allt mycket fort.
I ett sista desperat försök tog Eleya ett steg bakåt och satte foten ovanpå soldatens, samtidigt som hon försökte pressa klingan bakåt med sina bara händer. Den plötsliga tyngden hon lade bakåt fick soldaten att även han ta ett steg tillbaka för att stabilisera sig. Men eftersom Eleya stod på hans fot stapplade han baklänges och slog ut med ena armen i ett försök att få tillbaka balansen. I tumultet som uppstod lyckades Eleya få bort klingan från sin hals, till kostnaden av två djupa skärsår i händerna som gick tvärs över fingrarna på varje hand.
Hon försökte skapa lite avstånd mellan sig och soldaten som grep efter henne och han skulle ha lyckats om inte Crevan kom farande emot dem. Deras klingor möttes en enda gång, sedan föll den oförberedda soldaten ihop på golvet.
Med ett stridsvrål kastade sig Nialdar emot Crevan.
”Fly, Eleya!” röt Crevan innan han gjorde en snabb undanmanöver fö att köpa sig lite tid och hinna samla sig. Hennes far anföll skoningslöst Crevan såg mest ut att försöka hålla sig undan. Eleya började röra sig mot dörren men tvekade. Hon kunde inte lämna Crevan här.
I samma stund fick Nialdar in en spark som skickade Crevan in i det bastanta skrivbordet. Innan han hunnit falla till golvet hade Eleya redan fått tag i en av de döda soldaternas svärd och sprang emot sin far.
I sista ögonblicket vände han sig om och slog i en rörelse undan hennes klinga med sin egen och träffade hennes kind med baksidan av handen. Slaget var så hårt att hon föll till golvet och det flimrade framför hennes ögon.
Vid det laget hade Crevan samlat sig och gick åter till anfall. Men trots sitt otränade öga och omtöcknade tillstånd kunde Eleya se vem som styrde striden. Crevan skulle förlora. Och i samma stund som hon insåg detta hade Nialdar tvingat in honom i ett hörn och avväpnat honom.
”Jag vet inte vad du ville åstadkomma med det här, men såvida det inte var ett självmordsuppdrag så har du misslyckats grundligt”, sa hennes far och tog sin tid med att hämta andan och räta på sig innan han planerade att dela ut dödsstöten.
Eleya kravlade fram till soldaten som Crevan dödat med kastkniven och ryckte den ur sin position, djupt nerbäddad i den blodiga halsen. Hon körde ner kniven i bältet baktill och fick sedan tag i svärdet igen. Rummet gungade lite när hon kom på fötter men hon hade inte tid att vänta på att det skulle gå över.
”Far”, sa hon och hörde hur raspig hennes röst lät.
Nialdar verkade inte bry sig om henne utan riktade bara svärdsspetsen mot Crevans bröst. Crevan stod med ryggen mot väggen och stirrade stint in i ansiktet på den man som fyllt båda deras liv av andras blod och lidanden.
För andra gången rusade hon mot sin far. Den här gången lyckades hon undvika hans första hugg och hann till och med attackera en gång innan hon snubblande fick retirera. Crevan gjorde ett klumpigt utfall mot honom men hård smäll med svärdsknappen mot tinningen fick honom att falla bakåt och bli liggande.
Crevans stillhet skickade en kall stöt genom Eleyas kropp. Men hon tillät sig inte att frukta över om han var död eller inte, hon hade inte tid. Hennes far kom emot henne med sammanbitna käkar och hans tunga, hårda hugg var för mycket för henne att parera. Att svärdsfästet var halt av hennes blod gjorde inte saken bättre och efter bara ett par ögonblick stod hon utan vapen.
Nialdar ödslade ingen tid utan steg fram och grep med sin stora näve runt hennes hals och kramade åt. Instinktivt klöste hon på hans hand och försökte lossa fingrarna men till ingen nytta.
”Du kan tacka din vän där borta för att ha berövat dig den smärtfria döden du skulle ha fått om vi inte blivit avbrutna. Men efter det här”, sa han och svepte med svärdsarmen över rummet, ”känner jag mig inte längre särskilt barmhärtig.” Han lutade sig närmare så att hans ansikte bara var några tum ifrån hennes. Hon kunde känna hans andedräkt mot sin hud. Försiktigt, med all självbehärskning hon kunde uppbåda, sträckte hon sig efter kastkniven i bältet.
”Du ska dö som din mor gjorde. Sprattlande och kippande efter andan”, väste han. Hon hejdade sig. Det här var andra gången han nämnt hennes mor på ett sätt som inte stämde in med hur hon skulle ha dött.

Hennes tunga kändes tjock och klibbig i hennes mun och törsten brände i hennes hals. Hon var så hungrig att hon mådde illa och hela hennes kropp verkade ömma och värka. Hennes brustna ögonbryn hade slutat blöda men hennes ögonfransar fastnade i det torkade blodet när hon försökte öppna ögonen.
Hon sträckte försiktigt på sin stela nacke och försökte rulla med axlarna för att mjuka upp dem något. Repen runt hennes handleder skavde i skinnet och när hon försökte röra dem gjorde det ont. Hon antog att repen fastnat i såren de orsakat och att varje rörelse gjorde att de slet lös sårskorpor och torkat blod.
Eleya undrade hur länge hon sovit. Och när hon försökte komma ihåg ungefär när hon somnat kom även minnena tillbaka. Orsaken till den förtvivlan och hopplöshet som slutligen lett henne till att utmattat falla i sömn. Hon drog ett djupt andetag för att inte börja gråta igen och blev återigen påmind om sin oerhörda törst. Om det var på grund av den, smärtan eller något annat visste hon inte, men tiden verkade gå ännu långsammare än förut i den mörka källaren. När regeln äntligen drogs undan för dörren och soldaterna kom in, fick hon bryskt trycka undan en känsla av tacksamhet som plötsligt kom över henne.
Som vanligt blev hon förd till sin far som knappt verkade lägga märke till när hon kom in i rummet. Han skrev under några papper och lämnade dem sedan till en budbärare som skyndade sig ut ur rummet med en snabb blick på Eleya.
Ljus strömmade in genom fönstren så hon antog att det var en ny dag. Hur länge hade detta pågått egentligen? Två, tre dagar? Det kändes längre. Men vad visste hon? Perioderna i jordkällaren kunde vara längre än hon trodde. Eller kortare.
”Jag behöver inte dig längre”, sa hennes far medan han reste sig från stolen. ”Dina vänner har äntligen insett det oundvikliga och har redan börjat lämna staden. Jag är nästan lite besviken.”
Det var sättet han sa ”vänner” på som fick henne att undra om han ens förstod innebörden av ordet.
”Någon av dem kommer leda mig till fristaden. Frivilligt eller inte. Vilket gör dig överflödig.”
Eleya öppnade munnen för att be honom komma till skott istället för att bara tala om det, men ur hennes torra hals kom bara ett hest kraxande.
Nialdar sträckte sig efter en kanna som stod på bordet och hällde upp en bägare med vin.
”Lossa repen, jag tänker inte mata henne som en nyfödd”, sa han utan att se på soldaten bakom henne, som genast fick fram en kniv. Eleya grimaserade när repen bryskt rycktes bort från hennes sargade handleder och sårskorpor och trasigt skinn följde med. Försiktigt rullade hon med axlarna och kände den kittlande känslan när blodet fritt strömmade ner i hennes fingertoppar igen.
Hennes far höll fram bägaren mot henne och när hon sträckte fram handen för att ta emot den såg hon att såren runt hennes handleder var värre än hon trott. Fast besluten om att inte låta sin far se hennes reaktion slöt hon fingrarna om bägarn och förde den till sina läppar. Det ljumma vinet smakade surt i hennes mun och sved i såret på tungan och i halsen när hon svalde. Men det var vätska och det lindrade törsten. Hon fick tvinga sig själv att dricka långsamt och inte hälla i sig allt på en gång.
Hennes far log, något som alltid fått henne att känna sig obekväm, och hon hejdade sig. Var vinet förgiftat? Hon tittade på bägaren och han verkade förstå vad han tänkte.
”Oroa dig inte. Jag skulle aldrig komma på tanken att förgifta dig. Det är ovärdigt för en man att giftdöda sina fiender. Ska man skänka någon döden, är det tillständigt att man gör det för egen hand. Hur små hot dessa fiender än må utgöra. Dessutom”, sa han medan han tog bägaren ifrån henne och ställde den på bordet. ”Jag förde in dig i den här världen. Det är min uppgift att ta dig ur den.”
”Bakhållet”, sa Eleya. ”Det var en fälla, eller hur?”
Nialdar höjde ögonbrynen något, som om han var förvånad över frågan.
”Självklart”, svarade han sedan. ”Jag såg till att de där ryggradslösa kräken visste exakt var, hur många och vilken tidpunkt. Jag är inte dum, jag vet att jag har spioner bland mina mannar.”
Eleya blev alldeles kall. Visste han att Derius var den som försett dem med informationen?
”Liksom dina vänner har spioner i sina”, tillade han slugt. ”Och allt gick precis som jag planerat. Om inte lite bättre. Jag hade mina misstankar om att du kanske skulle vara där. Men som du flytt från mig förut så räknade jag inte med det. Jag har gjort en del misstag i din uppfostran, inser jag. Förutom de uppenbara bristerna i din karaktär, så skulle jag aldrig ha tillåtit dig att hantera en båge. Men, man lär sig från sina misstag, sägs det.”
”Du får aldrig en chans att rätta till dem”, sa Eleya hest.
”Nej, inte med dig. Men den här gången ska jag inte göra om dem.”
Eleya kände sig yr.
”Vad menar du?”
”Just det, du kan omöjligt ha hört. Min brud väntar mig i As’Ryn när jag är färdig här. Allt det jag byggt upp, måste ha en arvinge.”
Eleya kände medlidande och sorg för den stackars kvinna som väntade i högfästet.
”Hoppas du har låst in henne ordentligt i västra tornet och spikat igen fönsterluckorna. Ingen kvinna är dum nog att inte ens försöka skona sig själv från ett liv i misär.”
”Trotsig in i det sista. Precis som din mor.”
Hon ville fråga vad han menade, speciellt eftersom hennes mor dog i barnsäng. Men hon förstod att det var precis det han ville och höll därför tand för tunga. Vad han än hade att säga henne nu spelade det ingen roll. Hon skulle dö. Att han dragit ut på det såhär länge var underligt.
”Om du fortsätter förhala min död mycket längre till kommer folk börja undra om du faktiskt tycker att det är svårt att ta livet av mig”, sa hon istället och möttes av ännu ett obehagligt leende från sin far. Han måste, liksom henne, ha lagt märke till den lätta darren i hennes röst. Det fyllde henne med avsky, men hon kunde inte hjälpa det. Stunden för hennes död var inne.
Nialdar lade handen på svärdsfästet och lät långsamt fingrarna sluta sig runt det. Eleya flyttade sin blick upp till hans ögon och stirrade in i dem. Han skulle inte få nöjet att se henne svag. Hon hörde det tunna skrapandet när han drog klingan ur skidan. Hans röst var dov när han bad soldaten bredvid henne att stiga åt sidan.
”Knäfall”, befallde han.
”Aldrig”, svarade Eleya utan att bryta ögonkontakten. Hennes hjärta bultade så hårt att hon tyckte sig kunna känna hur det slog emot revbenen och hon fann det svårt att dra efter andan.
Han öppnade munnen för att säga något mer men blev avbruten när fönstret bakom dem plötsligt exploderade.

Tid var ett svårt begrepp nere i den mörka jordkällaren. Men hon måste ha sovit när de kom för henne nästa gång eftersom hon inte kunde minnas att hon hört regeln dras ifrån eller dörren öppnas, plötsligt var det bara ljust och människor i trappan.
De tog henne med till ett annat rum den här gången, mindre och mer avsides än salen hon träffat sin far i senast. Hennes ögon var ovana ljuset som strömmade in genom fönstren och bländade henne.
”Jag hoppas du har sovit väl”, sa hennes far som stod invid ett bord översållat med papper. Han tittade förstrött igenom några av arken och lyfte sedan blicken för att visa att han väntade sig ett svar. Eleya teg och han verkade bestämma sig för att fortsätta.
”Som jag sa igår så ska du berätta allt du vet om rebellerna.”
”Som jag sa igår; ’aldrig’.”
”Du bestämmer själv hur pass lång och smärtsam den här processen blir”, sa han kort.
Eleya besvarade honom med tystnad.
”Du har alltid varit en smart flicka. Du tror väl inte att jag inte skulle gå lika hårt åt dig eftersom du är min dotter?” frågade han roat.
”Det skulle aldrig falla mig in.”
”Bra, för du är inte min dotter längre. Du tillhör nu dessa ’rebeller’ och är helt värdelös för mig. Det enda du har att spela med är din vetskap om deras gömställen, planer och ledare.”
”’Spela med’?” upprepade hon. ”Jag är trött på dina spel. Du tror väl inte att jag förväntar mig att komma levande härifrån? Det jag vet följer mig i graven, hur ont det än gör innan jag kommer dit.”
Nialdars ansikte hårdnade. Han klev långsamt fram bakom bordet och närmade sig henne. Hans ögon låste fast hennes och hon såg ilskan i dem. Eleya kände rädslan komma krypande. Hon hade sett den blicken förut och hon hade sett honom göra fruktansvärda ting. Ju närmare han kom desto starkare blev instinkten att ta ett steg tillbaka. Men hon tvingade sig att stå kvar, hålla ryggen rak och inte vika undan med blicken.
När han stannade stod han mycket nära henne och Eleya tvingades böja på nacken för att behålla ögonkontakten.
”Hur ont räknar du med att det kommer göra? För jag tror inte att du insett vidden av det hela”, sa han lågt. Eleya ville svälja men hennes torra hals tillät henne inte.
Hon lyckades samla sig så pass att hon kunde tala.
”Tänker du fortsätta dina försök att skrämma mig, eller ska du skrida till verket någon gång?” Hennes röst lät inte alls lika lugn som hon önskat och ett leende lekte i hennes fars mungipor.

Knytnävsslaget träffade henne med en sådan kraft att hon föll till golvet. Det skar till av smärta i hennes vänstra ögonbryn när det sprack emot de grova träplankorna och blodet forsade ner för hennes kind.
Nialdar röt en order och soldaten drog upp henne på benen igen. Det sved när blodet rann ner i ögat och hon försökte blinka några gånger. Det ringde i hennes huvud och hon kände sig yr. Hon ville ogärna stödja på det högra benet där hon fått ta emot en spark när hon försökt skydda sin bröstkorg och mage från ytterligare en.
”Jag vet att de har en fristad av något slag. Var är den?”
Hon mötte sin fars blick, som var lugn och stadig. Det var hans självsäkerhet som gladde henne mest. Att han faktiskt trodde att han kunde slå sanningen ur henne. Hon började le men hennes läpp hade redan börjat svullna från armbågen hon fått av soldaten lite tidigare, och smärtan stoppade henne.
Nialdar vände sig om och gick mot sitt skrivbord. Eleya iakttog honom med ena ögat eftersom hon höll det andra stängt för att hindra blodet från att rinna in i det. Han letade förstrött bland papperna och pergamenten på bordet innan han hittade det han sökte efter. Han vinkade fram Eleya som knuffades dit av soldaten. En karta låg framför henne.
”Var ligger fristaden?” frågade han igen.
Eleya samlade upp lite av blodet från såret i tungan hon fått när hon råkat bita sig, och spottade på kartan. Nialdar gav soldaten sitt bifall och en skarp smärta exploderade i sidan av hennes ländrygg. Hon kunde inte hålla tillbaka ett skrik och benen vek sig under henne.
Den här gången var det hennes far som drog upp henne. Med ett fast grepp om hennes nacke tvingade han henne att böja sig fram över kartan.
”Spotta gärna en gång till, men den här gången på rätt ställe.”
”Aldrig”, väste hon och hann precis se droppar av blod från hennes ögonbryn som träffade pappret, innan hans knytnäve träffade hennes mage och pressade luften ur hennes lungor. Hon kippade efter andan och föll ner på knä när Nialdar släppte greppet om hennes nacke. Han skulle just säga något när det bultade på dörren och en soldat klev in.
”Gav jag inte order om att jag inte ville bli störd?” frågade hennes far med ett kyligt lugn.
”Självfallet, ers Höghet, såvida inte något av stor betydelse äger rum”, svarade soldaten.
”Upprepar ni mina egna order för mig?” frågade Nialdar kallt.
”Nej, självfallet inte, ers Höghet”, stammade soldaten. ”Men jag blev sänd att hämta Er. Det är rebellerna, de verkar ge sig av.”
Eleya hade just lyckats få åt sig andan och nu var det nära att hon tappade den igen. Det fick inte vara sant, de gav väl inte upp?
Hennes far sneglade på henne och hon förstod att han lagt märke till hennes reaktion.
”Lås in henne. Vi får fortsätta vårat samtal senare”, sa han kort och soldaten bakom henne drog upp henne på fötter och förde henne tillbaka till källaren.
När dörren stängdes och ljuset försvann lutade Eleya ryggen mot en vintunna och försökte samla sina tankar. Istället för att känna tacksamhet över att få en chans att hämta sig från misshandeln, var hon förtvivlad. Rebellerna gav sig av. De lämnade Nawalia åt sitt öde. De lämnade henne åt sitt öde. Det fanns visserligen ingen anledning till att de skulle riskera sina liv för henne, men hon var tvungen att erkänna för sig själv att hon burit på ett förbjudet hopp om att de skulle komma för henne. Nu när det var utplånat kände hon förlusten av det.
Hon försökte se allt ur Aldenards synvinkel. Efter det misslyckade bakhållet hade deras styrka minskat avsevärt. Hur mycket visste hon inte, men uppenbarligen tillräckligt mycket för att de inte skulle kunna fortsätta sin strid. Inte här, inte nu. Ildor och Ruvocs ansikte dök upp framför henne och sorgen flammade upp i hennes hjärta.
Nawalia skulle brinna och det lilla stöd rebellerna nu hade skulle även det förtäras i lågorna. När skulle de få en chans som denna igen? Om 10 år? 30? Om de kunde överleva så länge det vill säga. Med så många rebeller som söker sig tillbaka till den gömda byn var det nästan givet att någon av dem skulle bli förföljd. Hon tänkte på Ildors familj och alla de andra som stannat kvar i byn och försökte att hålla gråten på avstånd när minnet av Iritias milda röst trängde sig på.
Hon hade accepterat sitt öde, men hon hade inte accepterat Iritia och Garins öde. De var goda människor som förtjänade bättre. De gjorde de allihop. De hade kämpat så hårt…
Tårarna började rinna nerför hennes kinder som ömmade av slagen hon fått ta emot. Hennes axlar värkte efter att hennes händer så länge varit bakbundna och det sipprade fortfarande blod från det spruckna ögonbrynet. Hon försökte fokusera på en punkt som inte gjorde ont men det var smärtan i hennes själ som övermannade henne och hon gav vika för gråten.

Det var en märklig känsla, att inte veta vilken tid på dagen det var. Hon hade fallit in och ut ur sömnens värld och långsamt tappat greppet om tiden. Eleya hade lyssnat efter ljud utifrån som kunde avslöja något för henne men det enda hon hörde var krafsandet från råttor då och då. Det var till och med svårt att urskilja vilket håll krafsandet kom ifrån. Hennes ljusfria tillvaro förvillade henne. Ibland glömde hon bort åt vilket håll dörren fanns och kände paniken komma smygande. Tystnaden, den fuktiga kylan och mörkret hade alldeles för många gemensamma nämnare med en grav. Det enda som skiljde var det trånga utrymmet. Här hade hon plats, nästan för mycket. Ibland fick hon trycka sig hårt mot jordgolvet för att påminna sig om vad som var upp och ner.
Men mörkret var ombytligt. Ibland kändes det tryggt, som om hon var insvept i en tjock filt. Skyddad från världen. Ibland kändes det tryckande. Som om det försökte tränga in i hennes mun och näsa och kväva henne.
Flera gånger kom hon på sig själv med att undra om hennes ögon var öppna eller stängda. Hon försökte föra händerna till ögonen och känna efter men hindrades av repen.
Hennes axlar och armar värkte av den obekväma ställningen. Hon längtade efter att få sträcka på sig och bli av med stelheten. Men hon visste bättre än att kämpa emot repen, de skulle bara gnaga sig in i huden på hennes handleder och orsaka mer smärta. Om hon bara låg stilla kunde hon minimera skadan. Men till vilken nytta då? Hon skulle ändå dö. Om hennes far inte avslutade hennes liv skulle hon bli tvungen att göra det själv. Hon hade redan bestämt sig för att inte leva en enda dag till under hans tyranni. Och kunde hon ta honom med sig skulle hon göra det.
Skrapandet av den tunga regeln kom plötsligt och ljudet var nästan öronbedövande i hennes mörka värld. Skrämt blinkade hon mot ljuset som strömmade in genom den öppna dörren. Det dunklades snart av två soldater som kom ner för trappan. De greppade hennes armar och lyfte upp henne på benen. Hon grimaserade mot den bryska behandlingen av hennes ömma kropp och försökte övervinna yrseln som de plötsliga rörelserna orsakade.
De hälften släpade, hälften lyfte hennes upp för trappan och ut i korridoren. Den var upplyst av lyktor och ljushållare på väggarna och när de passerade ett fönster kunde hon se att det var mörkt ute.
Eleya lyckades med lite viljestyrka få tillbaka balansen och satte ner fötterna stadigare. Soldaterna de passerade på sin väg genom huset iakttog henne med blandade uttryck. Hon såg förakt, skadeglädje och triumf som fick henne att räta på ryggen och försöka gå i samma takt som hennes vakter. De ville se henne nedslagen, rädd och kuvad. Men det tänkte hon inte tillåta. Istället lyfte hon blicken och förärade dem inte med ett ögonkast. Hon ångrade inte en enda av sina handlingar och när hon var borta skulle ingen kunna säga att inte haft styrkan att möta sin far med värdighet.
Soldaterna ledde henne upp för en bred trappa och stannade framför ett par dubbeldörrar. Den ena släppte hennes arm och försvann in bakom dem. När de stod där blev hon plötsligt medveten om hur törstig hon var. Hennes läppar var torra och nariga och hennes försök att fukta dem med tungan gjorde inte saken bättre.
Dörren öppnades igen och ett par befälhavare kom ut tillsammans med två adelsmän och några tjänare. Medan befälhavarna försvann ner för trappan stannade den första av de två männen upp och tvingade den andre att göra likaså. Han ögnade henne uppifrån och ner med en nedvärderande min och rynkade svagt på näsan. Eleya, som vägrade att vika undan med blicken, stirrade tillbaka. Han hade ett avlångt ansikte med gråaktig hud som var mörk under de kalla, blå ögonen. Hon kände igen honom, hon hade ofta sett honom i As’Ryn under avrättningarna. Han var en av de fördärvade männen som tillsammans avgjorde vem som var rebell och inte, i ett sorgligt exempel av vad de kallade en ”domstol”. Nu stod han här och tittade på henne med samma blick som han gav de arma män och kvinnor han dömt. Han såg henne som en rebell.
Eleya var nära att le. Om han bara visste vilken komplimang han gav henne. Istället sträckte hon på sig ytterligare och utmanade honom att fortsätta se på henne. Hon var stolt över vad hon gjort och vem hon blivit, han kunde inte ta det ifrån henne.
Den andra mannen tittade snabbt från henne och till sin följeslagare innan han lutade sig fram och mumlade någonting. Motvilligt vek han undan blicken och gick nerför trappan. Eleya hade inte tid att se efter honom när soldaten knuffade henne framåt. Samtidigt som de gick in genom dörrarna försökte hon rycka sig fri men han grep bara hårdare om hennes arm.
”Jag kan gå själv”, fräste hon och irriterades över sin skrovliga röst. Soldaten ignorerade henne och fortsatte framåt.
De befann sig i en sal som förmodligen användes för större sammankomster som middagar eller mindre baler. Längs ena långsidan stod ett långbord med stoppade stolar och en stor ljuskrona hängde i taket. Tunga gardiner hängde för fönstren som sträckte sig längs den andra långsidan. Ett av fönstren var dock inte förtäckt. Vid det stod en reslig gestalt och tittade ut över vad det nu var man kunde se därifrån.
Soldaten stannade mitt i rummet och Eleya kunde inte göra annat än följa hans exempel. Hon drog ett långsamt andetag och knöt sina bundna händer. Det var märkligt, hon hade fruktat det här ögonblicket. Men nu när hon väl stod här var hon inte rädd. Hon kunde räkna upp massor av känslor hon kände just nu, men rädsla var inte en av dem. Kanske hade hon kommit att acceptera sitt öde. För även om hon var tillbaka i sin fars våld nu, skulle hon inte stanna i det.
Iritia hade visat henne vad en familj kunde vara. Hon hade bevisat för sig själv att hon hade modet och förmågan att kämpa för ett bättre liv, inte bara för sig själv utan för många andra. Hon hade försökt. Hon må ha misslyckats, men hon hade ändå vunnit. Hon hade vunnit ett inre lugn. Kanske var det därför döden inte skrämde henne längre.
Med ett plötsligt ryck drog Nialdar för gardinen framför sig. Han vände sig om och tog några långsamma steg emot henne. Ljuset från takkronan föll över honom och hon såg hans ansikte. Det höga hårfästet till det svarta håret, de tjocka ögonbrynen och den markerade käken. De gröna ögonen hon sett varje gång hon sett sig i spegeln, granskade henne uppifrån och ned. Hon hade ärvt hans ögon, men inte hans synsätt. Precis som den gamle mannen i Nawalia sagt till henne.
Han nickade till soldaten som släppte henne och drog sig tillbaka till dörren.
”Du har verkligen låtit dig själv förfalla. Och då syftar jag inte bara på vilket sällskap du rört dig i på sistone.” Hans röst var lika lugn och saklig som alltid.
”Mitt sällskap på sistone har i alla fall tillhandahållit bättre husrum än en jordkällare”, svarade hon svalt.
”Min tanke var att du skulle trivas med råttorna eftersom du verkar bekväm kring ohyra.”
”Då har du misstagit dig, jag är ju en av dem som försöker befria Nawalia från sin besvärliga situation. Du kan väl inte påstå att du inte märkt av skadedjuren i den här delen av staden?”
Något skiftade i hennes fars blick. Det var en blixtsnabb förändring som vem som helst kunde ha missat, om de inte visste vad de skulle titta efter. I nästa ögonblick träffade baksidan av hans hand hennes kind och hennes huvud kastades åt sidan. Eleya vände sakta upp ansiktet medan den välbekanta brännande känslan tilltog.
Nialdar greppade bryskt hennes haka och vinklade den först upp och sedan åt sidan.
”Jag ser att du hunnit skaffa dig mer permanenta förändringar än ny frisyr och nya kläder.”
”Det där”, sa Eleya och ryckte undan huvudet. ”tilldelade din lojale undersåte Tarek mig, högst medvetet.”
Ett stråk av ogillande drog över hennes fars ansikte.
”Tarek. Hans misslyckanden började gå mig på nerverna. De fann honom visst i en gränd för några dagar sedan. Ett bakhåll, gissades det på.”
Eleya kostade på sig ett litet leende när hon tänkte på hur Crevan besegrat hela patrullen på egen hand.
”Du vet något om det, ser jag. Jag kan tänka mig att du vet en hel del om det där packet. Saker som du ska dela med dig om till mig”, sa han självsäkert.
”Aldrig”, svarade hon.
Nialdar log.
”Vi får väl se.”
Han tecknade till soldaterna som steg fram och förde henne tillbaka till jordkällaren.