Uttryck

Hällregnet slog mot vindrutan och även fast han hade vindrutetorkarna på det snabbaste som gick kunde han knappt se vägen framför sig. Trots det så körde han nästan 120 km/h.

Ett par röda baklyktor dök upp i mörkret framför honom och körde plågsamt långsamt. Bara en idiot skulle växla ner, pressa gaspedalen neråt och köra om i kurvan de befann sig i. Bara en komplett galning skulle göra en sådan manöver i ett oväder som detta.

Han grep hårdare om ratten när avståndet minskade drastiskt. Så släppte han ena handen, placerade den på växelspaken och växlade. Gaspedalen kom närmare den svarta, slitna gummimattan på golvet och han svängde ut på den andra körbanan.

Vattenplaning, möte, omkullblåsta träd, djur. Vad som helst kunde ligga framför honom, han kunde vara hundradelar ifrån sin egen död.

Bilen tutade ilsket åt honom när han gled in på rätt körbana igen och han lämnade de klara lysena bakom sig.

Det dova motorljudet och hans egna andetag var det enda som hördes i bilen. Och det var det som störde honom. Ljudet av honom, levande.

Han släppte taget om ratten med ena handen och började trycka på knapparna på bilradion samtidigt som han försökte hålla ett öga på vägen han knappt såg. Hans fingrar darrade och radion ville inte fungera. Allt som hördes var ett svagt brusande ljud och han var inte helt säker på att det var från radion.

Vinden lekte med hennes platinablonda hår och han fångade en slinga mellan fingrarna där han satt bredvid henne på lastkajen. Försiktigt lindade han hårtesten runt pekfingret och lät den sedan falla tillbaka mot hennes kind. Hon lutade huvudet mot hans axel, med blicken fäst på någonting han inte kunde se. Hon var så olycklig och hans hjärta värkte när han tänkte på det. När hon hade den där blicken visste han aldrig var hennes tankar befann sig och han kunde aldrig göra annat än att vänta tills de kom tillbaka. Hon kunde sitta sådär länge och bara stirra. Som nu.

Han tog hennes hand och strök över hennes lena handrygg med tummen. Hon suckade lätt.

Det var  ingen mening med att fråga vad hon tänkte på, han hade gjort det förr och hon hade aldrig svarat. En gång hade hon skakat på huvudet, sett honom rakt i ögonen och sagt:

"Dit vill jag aldrig ta dig."

Hennes blick var så fylld av hjärtebristande känslor att han inte kunde göra annat än att sluta henne i sin famn och hålla henne så hårt han förmådde.

Plötsligt lyfte hon på huvudet och log mot honom.

"Du är mer än vad jag förtjänar", sa hon matt.

Han skakade på huvudet och svarade förläget:

"Jag... Jag är väl ingenting speciellt. Det är du som är underbar."

Han hade aldrig varit särskilt mycket för att prata. Blyg skulle man lätt kunna säga. Hur han kunnat få ihop det med Siri var och förblev en gåta för honom. Men de passade ganska bra ihop där de satt på lastkajen. Hon, försvunnen i sina egna tankar och han sittandes bredvid, utan behov av att prata.

Hon skrattade till och ruskade på huvudet, lade sin svala hand på hans kind och kysste honom lätt.

"Du är så snäll mot mig."

"Jag älskar ju dig", svarade han och hon blev allvarlig.

"Jag vet."

Han lade armarna om henne och hon kröp villigt upp i hans famn. Hans vackra, hemlighetsfulla, bräckliga, sorgsna Siri.

Hans fingrar darrade allt mer och han blev mer och mer irriterad när ingen av knapparna ville få radion att slå igång. Till slut svor han högt och slog till radion med knytnäven.

Ett ljus fick honom att titta upp och inse att han befann sig på fel körbana och ljuset var lysena från en mötande bil. Han svängde tvärt tillbaka och lyckades undvika att få alldeles för stor sladd på bilen när den tutande bilen försvann bakom honom. Andfått drog han handen över ansiktet och blinkade hårt ett par gånger.

"Fan", flämtade han.

Ljudet av en basdunkande bilstereo drog förbi utanför och för ett ögonblick släppte det smala takfönstret in billjusen i det kyliga källarrummet. De låg vakna båda två och lyssnade till stadens alla nattliga ljud. Siri makade sig närmare honom och han lade båda armarna om henne, stoppade försiktigt upp handen under hennes för stora t-shirt och strök henne över ryggen.

Hon lade huvudet på hans bröst och hummade nöjt. Han brukade tänka på det där hummandet som ett spinnande, som om hon var en katt som rullade ihop sig i hans famn. Han fnissade till lite vid tanken.

"Vad är det?" frågade hon.

"Jag tänkte bara."

"På vad?"

"På att du är min lilla katt."

Siri skrattade. Som han älskade när hon skrattade.

"Akta dig du, jag är inte så gullig som jag ser ut!"

Hon kastade sig över honom med ett fräsande och spretade med fingrarna som klor. Han skrattade och tog henne om midjan, slängde över henne på andra sidan sängen och försökte parera hennes rivattacker. Hon jamade och fräste och till slut tog han tag i hennes handleder och kysste henne. Hon var så fin.

Siri kröp upp i hans famn igen och andades tungt. Han kunde riktigt känna hur stämningen i rummet förändrades och hur hon försvann in i sig själv. Han stoppade in handen under hennes tröja igen och fortsatte att stryka henne över ryggen. Tiden seglade iväg och han räknade till ytterligare fyra billysen som seglade över väggen innan hon slutligen drog djupt efter andan.

"Jag kan inte stanna här."

Han stelnade till. Vad menade hon? Kunde hon inte stanna hos honom? Var det så hon menade? Hans hjärta stannade upp och frös till glas, redo att krossas.

"Vad menar du?" lyckades han tvinga ur sig.

Men det var väl inte så konstigt om hon skulle lämna honom. Han var långt ifrån som de andra killarna hon hängt ihop med. Dom var tuffa, grymma. De var någon. Han var ingen, inget.

Han var tystlåten, försiktig och långt ifrån våghalsig. Men han kunde älska henne. Han kunde älska henne som ingen annan kunde. Dessutom var hon så mycket för honom. Hon hade fått sidor hos honom att visa sig han inte visste att han besatt. Och det spelade ingen roll vad folk sa om henne, hon var underbar.

"Jag kan inte stanna kvar i den här staden. På det här stället."

Han vågade sig på att fråga frågan han oftast aldrig fick svar på.

"Varför?"

"Det finns för många minnen här. För mycket smärta. Förstår du?"

Försiktigt skakade han på huvudet.

"Nej."

Siri skruvade på sig.

"Nej, det gör du inte. Jag har aldrig berättat något för dig."

Hennes röst lät ångerfull och han skyndade sig att säga:

"Det gör inget. Jag behöver inte veta något om dig som du inte vill att jag ska veta. Allt jag önskar är att du stannar hos mig."

"Det är typiskt dig, du begär aldrig något av mig." Hon vände blicken mot honom och log sorgset. "Du finns alltid här för mig, du begär inget, tar inget. Du bara ger. Jag har gjort så mycket dumt och du är så fin, så ren. Om jag berättade allt om mig för dig skulle jag smutsa ner dig. Jag vill inte förstöra dig också."

Han kämpade emot tårarna som brände bakom ögonlocken och ruskade häftigt på huvudet.

"Lämna mig inte Siri. Du får inte lämna mig."

Hon satte sig upp bredvid honom och han satte sig också. Det slitna täcket gled ner över hans bara överkropp och huden knottrade sig lite i den kyliga luften. Det drog lite genom fönstret, vilket gjorde att rummet aldrig var särskilt varmt förutom under sommaren.

"Det är inte dig jag vill lämna, det är stället. Den här staden."

"Då åker vi, sa han. När som helst. Nu på en gång?"

Hon snyftade till.

"Jag vill säga att du inte borde följa med. Att jag måste åka ensam. Men jag är för självisk för det. Jag är stark med dig, jag är lugn med dig. Jag vill ha dig med mig."

Han tittade på hennes fallande tårar, såg en stilla gråt, en tyst smärta. Han kunde inte komma på rätt ord som skulle kunna få tårarna att sluta falla så han slöt henne bara i sin famn, lycklig och olycklig på samma gång.

Regnet började avta men inte farten. Han slängde en blick på klockan bredvid hastighetsmätaren och kom genast ihåg att den stått stilla sedan han först satte sig i bilen. Den stod på kvart i nio och klockan var definitivt inte kvart i nio.

Långt där framme kunde han skymta gatljus i mörkret och han kisade för att se skylten som stod vid sidan av vägen. Han hann inte läsa vad det stod men fortsatte ändå i samma fart framåt mot gatljusen. Det borde vara en stad där framme.

Så slog det honom, varför hoppades han på det? Vad skulle han göra där? Han var inte hungrig så det var inte en stor, flottig hamburgare med droppande dressing han längtade efter. Trött var han men han trodde inte att han skulle kunna sova i alla fall. Och även om han lyckades somna så skulle inte en god natts sömn bota den utmattning han kände.

Han sneglade på det tomma passagerarsätet bredvid sig men vände snabbt tillbaka blicken mot vägen igen.

Siris andedräkt gjorde med jämna mellanrum immiga fläckar på fönsterrutan. De avtecknade sig dimvita mot den mörka natten utanför varje gång hon andades.

Han sträckte ut handen och drog upp jackan hon använde som täcke över hennes axlar. Vägen var rak och tråkig med omväxlande fält och skog, några få hus med ensamma lampor i de mörka fönstren och ett par hagar med sovande kor försvann förbi.

De hade åkt långt nu. Han hade fyllt på tanken två gånger under de 4 dagar de åkt. De visste inte riktigt vart de var på väg, eller, han visste i alla fall inte. Siri kanske var fullt medveten om var hon var på väg men det bekymrade honom inte. Han skulle följa henne till världens ände om han var tvungen.

Han log åt den klyschiga formuleringen i sitt huvud och blinkade ett par gånger i ett klent försök att hålla ögonen pigga. Han skulle vara tvungen att sova snart men lite längre kunde han allt köra. Natten var fortfarande ung och vägen framför dem outforskad.

Han vände på huvudet och såg på Siri igen. När hon sov såg hon så fridfull och bekymmerslös ut. Han önskade att hon kunde känna samma frid som hon såg ut att ha nu för alltid. Kanske skulle resan de gjorde ge henne det, kanske skulle den hjälpa henne.

Han bländade av till halvljus och slog motvilligt ner på farten när gatljusen ledde honom in bland hus och trottoarer. Han tittade på bensinmätaren och svor lågt. En flodvåg av ilska sköljde plötsligt över honom och han svängde tvärt in mot kanten och bromsade häftigt. Han slängde våldsamt upp dörren och klev ut på den tomma gatan. Bilen gick på tomgång och ljudet irriterade honom av någon anledning. Han gick några hastiga steg åt ena hållet och vände sedan tillbaka. Han kände sig som en skakad colaflaska där alla hans känslor var kolsyran som brusade och ville ut men korken höll den kvar. Frustrerat drog han handen genom håret och lät den fortsätta ner i nacken där han höll den kvar en stund. Han kände sig sprängfärdig av sorg, vrede och vanmakt som rusade runt i honom ut. Han hatade sig själv, äcklades av sina egna händer, sin röst. Korken brast. Han gick fram till bilen och slog med ett vrål knytnävarna i motorhuven. Han slog igen och igen, skrikandes. Det var de grunda bucklorna i plåten som fick honom att sluta. Han gick runt till förarsidan och slängde igen den öppna dörren, sparkade på framdäcket och lyckades behärska sig från att måtta ett knytnävsslag mot rutan.

Andfått lutade han sig mot den vibrerande bilen. Han sjönk ner med ryggen mot plåten i det gula lyktskenet. Det var inte förrän nu han blev medveten om regnet. Hans svarta hår klibbade mot pannan och tinningarna och den mörkblå t-shirten var inte torr på en fläck. Kyliga droppar fortsatte ändå att slå mot hans axlar och böjda nacke, som om han inte var blöt nog. Som om han inte var kall nog.

Vattnet på asfalten mellan hans skor glittrade i ljuset från gatlyktorna. De kyliga vattendropparna blandades med hans egna heta tårar.

Sjön låg blank och stilla. Den speglade solnedgången ovanför perfekt in i minsta detalj. Varje färgskiftning mellan rött och rosa, varje liten guldstrimma och lucka av blått mellan molnen. Vinden vågade inte vidröra den blanka ytan, vågade inte förstöra något.

De hade stannat vid en halvöde camping med namnet Vågsjöns Camping och det var på en brygga i just den sjön de nu satt. Paren i de ynka två husvagnar som stod uppställda en bit bakom dem hade försvunnit in i sina portabla hus och de var ensamma kvar ute. Det var tyst. Inga motorljud hördes, inga röster. Inte ens fåglarna kunde förmå sig till att störa det underbara ljudet av ingenting. Det var som att den smäktande solnedgången och den stilla sjön andades ut tysthet. Läckte ut den och spred den omkring sig utan att vara sparsam.

Han satt på det slitna, torra träet med Siris huvud i sitt knä. Hon låg ihopkrupen och blickade ut mot den hänförande och rogivande  utsikten.

"Det är så vackert", suckade hon." Det känns så omöjligt att något så underbart går att hitta i den här världen."

Han nickade bara långsamt. Hon såg det inte men han visste att hon kände hans medhåll.

"Tänk om världen alltid kunde vara såhär förlåtande", viskade hon.

Han rynkade pannan.

"Vad menar du?"

"Det finns två himlar, och inget helvete. Ingen bestraffning, bara förlåtelse. Bara frid."

Även fast orden var vackra, gjorde de ont i honom. Hennes längtan var så stark! Han visste inte vad hon gjort eller vad som hänt henne men han vägrade tro att hon skulle ha gjort något som skulle sända henne till helvetet.

"Tror du på gud?" frågade han lågt.

"Nej", svarade hon." Men jag vill tro på en plats som himlen. Att det finns någonstans att vila när jag är färdig här. Jag är så trött..."

"Ska vi gå in i stugan?"

Siri skakade på huvudet.

"Nej. Kan vi inte vänta tills solen gått ner helt?"

Hon vände upp sitt ansikte mot honom. Hennes vackra blå ögon var blanka och såg bedjande på honom. Ett hugg av medlidande träffade hans hjärta. Hon såg på honom som om att få stanna och se solen gå ner var det viktigaste i hennes liv.

Han nickade och log mjukt.

"Klart vi kan."

Hon log tillbaka, letade reda på hans hand och flätade samman sina fingrar med hans och vände tillbaka ansiktet ut mot sjön.

Tystnaden omslöt dem igen.

Regnet avtog. Han var blöt rakt igenom och rysningar färdades genom hans slappa kropp och försökte driva bort kylan. Det var fortfarande mörkt och öde på gatan när han förmådde sig till att resa sig och öppna bildörren igen. Han satte sig tungt ner på sätet och stängde dörren efter sig. Lade in en växel och letade reda på en bensinstation.

Han hittade en obemannad pump och tankande full tank igen. Betalade med kortet och satte sig i bilen igen. Det kändes tomt i huvudet när han lämnade bebyggelsen bakom sig. Som om blandningen av tårarnas hetta och regnets kyla hade rensat ut allting. Lämnat honom helt blank. Kanske var det bara tillfälligt. Snart skulle han vara lika arg, förtvivlad och självföraktande igen. Men för tillfället, kände han ingenting. Vad hade han gjort rätt för att förtjäna den plötsliga befrielsen av frånvarande känslor? Han sköt tankarna åt sidan och stirrade på vägen framför sig och tillät sig att njuta av stillheten inuti honom.

Han sträckte fram handen mot instrumentbrädan och såg att hans fingrar darrade. Men den här gången var det av köld. Han vred en av rattarna på rött och genast började varm luft strömma ut ur fläktarna med ett susande ljud. Med ett enkelt knapptryck slog han igång radion som sjöng med skränig röst och elgitarrer för honom. Han hatade egentligen rock men vilket ljud som helst som kunde överrösta vindrutetorkarnas monotona gnällande var välkommet just nu.

Gatlyktorna försvann och han sneglade på det orangea ljuset bakom sig i backspegeln. En vägskylt dök upp framför honom. Vita bokstäver på blå bakgrund talade om för honom vad han skulle passera härnäst. Han tänkte på alla ordspråk som talade om att livet är som att gå på en väg. Man kan gå den smala vägen, den rätta vägen. Vägen kunde vara krokig, man kunde ha uppförsbacke. Det fanns genvägar och senvägar. Han tänkte på hur fel de hade. Allihop. På vägen de talade om fanns inga skyltar med ortnamn som talade om var man skulle hamna härnäst. Inga varningsskyltar som avslöjade om vägen framför var guppig eller krokig.

Nej, livets väg lämnar en helt åt sitt öde. Ensam att välja avfart utan hjälp.

En sten sjönk i hans bröst när Siri svävade in i hans huvud igen. Om ändå Siri fått några vägskyltar.

Vem försökte han lura? Siri kom och gick inte i hans huvud. Hon var i honom hela tiden. I hans hjärta och i hans huvud. I hans händer och lungor. Hon fanns i varje kroppsdel hon någonsin vidrört honom. Hon fanns i hans tankar och i hans ord.

Vägen började slutta uppåt. På höger sida började vägräcken dyka upp. Trädtopparna sänkte sig allt längre ner. Han såg till vänster och såg in i en grå, massiv bergvägg.

Radion hade slutat skrika och sände mjuka toner av pianospel och en skör röst som nästan viskade fram orden till honom.

Han blev alldeles kall när rösten nådde honom. Varje mjukt slag på pianotangenterna högg som vassa knivar i honom. Djupa hugg som nådde ända ner i hans redan ärrade själ. Hans fot föll av gasen och bilen saktade in. Han hade fortfarande tillräckligt med sinnesnärvaro kvar för att styra in till vägrenen och dra åt handbromsen. Det var inte längre sångerskan som sjöng. Det var Siri.

Han förnam en rörelse i ögonvrån och tittade mot Siri. Hennes ögon var vidöppna och stirrade rätt på honom. Han log och öppnade munnen för att säga något när hon hyssjade åt honom och kastade sig mot radion. När hon vred upp ljudet strömmade en lugn pianoslinga ut ur högtalarna. Siri sjönk tillbaka i sätet och hela hon såg plötsligt så avslappnad ut, så lugn. Så öppnade hon munnen och viskade orden tillsammans med sångerskan.

Han försökte koncentrera sig på vägen men Siris röst lockade hela tiden hans blick till sig. Den egentliga sångerskan på radion förvandlades till en bakgrundssångerska. Det var Siris röst som räknades, hennes känslor bakom orden.

Det var konstigt. Han kunde inte minnas texten. Hennes röst var så vacker att orden den sjöng inte tycktes spela någon roll. Blotta ljudet av den berörde honom så djupt att hon tycktes sjunga på ett språk han inte förstod. Orden saknade betydelse för honom. Det var känslorna som trädde fram som överröstade dem, dolde dem och gjorde dem främmande för honom. Han hörde något annat än texten när hon sjöng.

Det var enda gången han hört Siri sjunga. Första och sista. Om han ändå hade vetat det då.

Han satt tillbakalutad i sätet och stirrade tomt framför sig. Om han vetat hur resan skulle sluta, hade han följt henne då? Hade hon vetat hur resan skulle sluta? Hade han kunnat stoppa henne från att åka?

Långsamt började ljuden och dofterna återvända till honom. Sömnen släppte sitt grepp när han, fortfarande med slutna ögon, sträckte ut handen efter Siri. Han slog upp dem när han fann den andra sidan av sängen tom. En panikkänsla ilade genom honom och han satte sig upp.

"Siri?" frågade han rakt ut i det tomma rummet.

När han inte fick något svar slängde han undan täcket och tog sig klumpigt upp ur sängen. Toalettdörren var inte låst men han knackade ändå.

"Siri? Är du där?" han kämpade med att hålla rösten lugn och sansad.

Tystnad. Han öppnade dörren och toaletten var tom. Det knöt sig i magen på honom.

Han ryckte åt sig jeansen och drog på sig dem. T-shirten tog han med sig i handen på väg ut genom dörren och tog på sig den samtidigt som han gick genom den smala korridoren. Väggarna och de många dörrarna var vita och den mörkblå heltäckningsmattan på golvet såg nästan ut som en å. Han gick barfota på den plastiga vattenytan och försökte hålla tempot nere. I bröstet dunkade hjärtat så hårt att han undrade om det försökte slå sig ut.

"Hon är inte borta", mumlade han i ett försök att lugna sig själv när han vek runt hörnet och fick syn på receptionen. En lång tjej med mörkt, långt hår satt bakom den träfärgade disken och lutade huvudet i händerna. Hon såg trött eller uttråkad ut, han kunde inte avgöra vilket. Klockan kunde inte vara mer än åtta och det var tomt i entrén. Tjejen lyfte huvudet när hon fick syn på honom och sträckte på sig.

"Ursäkta mig, men har du sett en blond tjej gå förbi här? Hon är ungefär såhär lång", han måttade med handen strax nedanför hakan, "men jag vet inte vad hon hade på sig."

Tjejen öppnade  munnen för att svara i samma ögonblick som en röst ljöd  bakom honom.

"Tim."

Han snodde runt och mötte Siris blå ögon.

"Har det hänt något?" frågade hon och rynkade oroligt pannan.

Han skakade på huvudet och slog armarna om henne. Knuten i magen löstes upp och han drog in hennes doft i näsan. Hennes närhet lugnade hans skenande hjärta och det började sakta återfå sin naturliga rytm. Han höll henne så hårt han vågade i rädslan för att göra henne illa. Han ville hålla henne ännu hårdare, han ville låsa sina armar om henne i ett grepp som aldrig skulle lossa. Hon skulle för alltid vara skyddad i hans armar, hon skulle alltid vara trygg. Men om han höll henne för hårt skulle hans skydd bli ett hot. Tryggheten skulle bli rädsla.

"Älskling, vad har hänt? Vad är det?" viskade Siri.

"Inget", mumlade han. "Jag älskar dig bara så mycket."

Siri lade armarna runt hans midja och kramade tillbaka. Så lutade hon sig bakåt lite så att deras ögon möttes och han lättade ovilligt på greppet.

"Vi går tillbaka till rummet, jag har fixat lite frukost", sa hon och log svagt. Han nickade.

Med en arm fortfarande lindad kring hennes midja för att hålla henne nära sig, gick de tillbaka genom korridoren. Han kunde känna receptionistens blick i ryggen och han undrade lite över vad hon tänkte. Kunde hon möjligtvis fundera ut vilken Siri och hans historia verkligen var?

Han slöt henne i sina armar ännu en gång när de stängt dörren bakom sig. Siri lutade pannan mot hans axel.

"Förlåt, jag ska inte göra så igen", viskade hon.

Han lutade sitt huvud närmare hennes.

"Det var därför du var så rädd, eller hur? Du trodde att jag stuckit. Att jag lämnat dig här."

Han svarade inte. Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Var hon ledsen för att han inte litade på henne? Men det gjorde han ju. Det var bara det att...

"Förlåt", viskade hon igen.

"Säg inte så", sa han bara. Han ville inte höra henne be om ursäkt. Det fick honom att känna sig som någon som höll henne fången. Hon var fri att gå var hon ville, när hon ville och utan honom. Även om det inte var det han ville. Men han kunde inte neka till hennes påstående. Istället sa han ingenting.

Han försökte minnas vad han tänkt. Hade han verkligen trott att de skulle vara tillsammans för alltid? Hur hade framtiden sett ut i hans ögon? Han kunde inte minnas några sådana tankar eller föreställningar. Kanske visste han, någonstans långt där inne, att de inte hade någon framtid tillsammans. Men hans undermedvetna ville skydda honom från smärtan och därför tänkte han aldrig på var resan skulle sluta. Vad som skulle hända sen. Kanske var det så.

Nu när han satt där i bilen, vid sidan av en öde väg med det nattliga regnet utanför fönstren, kunde han inte avgöra om han var tacksam eller inte. Å ena sidan hade han fått vara lycklig med Siri ett tag, fått leva en dag i taget. Å andra sidan var han helt oförberedd på det här. När det drabbade honom hade han inget försvar att ta skydd bakom.

Vindrutan var grumlig av regnet som strilade ner från himlen. Vindrutetorkarna var avstängda och han kunde inte minnas att han stängt av dem. Hade han gjort det för att kunna höra radion bättre?

Sången hade ebbat ut nu, liksom Siris röst. Radion sände ny musik ut genom högtalarna men i hans öron var det bara ett otydligt brusande.

Plötsligt kände han sig så vansinnigt trött. Hela hans kropp värkte av utmattning, som om han inte sovit på flera dagar. Han lutade huvudet mot ratten och slöt ögonen.

Vad skulle han göra nu? Vad kunde möjligtvis fylla tomrummet i hans bröst? Var det möjligt att leva utan en så viktig del av sig själv?

En annan dag och ett annat hotellrum. Hur länge hade de rest nu? Två veckor? En månad? Ännu längre?

Siri låg i hans armar med ryggen emot hans bröstkorg. De hade inte sagt något på hela kvällen. De senaste timmarna hade de bara legat här och stirrat upp i taket. Oftast tyckte han om att bara ligga såhär. De behövde inte prata, de behövde inte göra något alls. Hennes blotta närvaro var allt för att göra honom lycklig. Må hända att det var enfaldigt av honom att nöja sig med så lite, men han kunde inte styra över sina känslor.

Det var bara det att den här tystnaden inte var som alla andra. Ända sedan han kommit ut ur duschen och funnit Siri ligga fullt påklädd ovanpå den bäddade sängen, hade något spänt legat över rummet. Som om tystnaden när som helst skulle brytas, som att något skulle hända. Något han inte visste om han tyckte om.

Trots att det gått flera timmar utan att något hade hänt, blev han ändå inte av med känslan.

"Tim", sa Siri lågt och med ens så visste han att det var det här känslan berodde på.

"Mm", svarade han bara. Rädslan kom krypande med kalla fötter längs hans ryggrad. Han var rädd inför vad hon tänkte säga.

"Jag måste få berätta något för dig. Jag tror att du måste få veta det här för att verkligen förstå varför..." hon hejdade sig själv för ett ögonblick, innan hon verkade ha funnit de rätta orden. "Varför jag gör det här."

Han rynkade pannan och försökte hålla sin andning under kontroll. Tänkte hon lämna honom? Var det nu hon tänkte säga att det var dags för henne att ge sig av? Att de borde gå skilda vägar? Han kände hur den ostadiga grunden han stod på började svaja.

Siri tog ett djupt andetag och han önskade att hon låg vänd mot honom, så att han kunde se hennes ansikte. Kanske skulle han få en förvarning genom att läsa av hennes ansikte när hon talade. Men Siri förblev stilla, med ansiktet vänt mot väggen. Vad det än var hon skulle säga så verkade det vara lättare att säga när hon inte såg på honom.

"Innan jag mötte dig..." började hon men kom av sig. "För några år sedan var jag..." Hon tystnade igen och släppte ut ett darrigt andetag. Han drog henne hårdare till sig och strök henne över armen.

"Det är ingen fara, jag lyssnar", tvingade han sig att säga så lugnt och tröstande han förmådde. Trots att han inte var riktigt säker på om han ville höra det här.

Siri tog hans hand och förde den mot sitt ansikte. Hon pressade sina läppar mot hans handrygg och placerade den sedan emot sin mjuka kind.

"Han hette Patrik", sa hon. "Han var hela min värld."

Avundsjukan högg honom i magen som ett ormbett.

"Han var kärleken, äventyret och friheten. Jag var 15 och han var 21. När jag följde med honom bort från den förkrympta staden jag var född i, var han min räddare. Nu undrar jag vad jag egentligen blev räddad ifrån. Varför var trygghet, lugn och en säker framtid så hemskt att jag var tvungen att byta bort det mot..." hon tystnade och ruskade på huvudet.

"Jag bodde med honom i nästan två år. De första månaderna var perfekta. De var allt det jag drömt om. En lägenhet mitt i stan, en riktig stad. En pojkvän med ett riktigt jobb som kom hem till middagen varje dag. Mysiga tevekvällar i soffan och fester hos hans kompisar på helgerna."

Den sorgsna tonen i hennes röst gjorde att han inte förmådde känna avundsjuka. Hon såg inte tillbaka på den tiden med saknad eller värme, minnena var allt annat än vackra för henne.

"Det var på en av de festerna jag såg sprutorna för första gången."

Han stelnade till. Sprutor? Som i knark? Siri hade känt hans reaktion och grep hårdare om hans hand. Som att hon var rädd att han skulle stöta henne ifrån sig. Hennes rörelse fick honom att slappna av igen. Som om han någonsin skulle kunna skicka henne ifrån sig på det sättet? Han kramade om henne.

"Vad hände?" frågade han försiktigt.

"Allt. Efter det hände allt. När han visste att jag var medveten om vad han och hans vänner höll på med, brydde han sig inte om att hålla undan det från mig längre. Jag försökte låtsas som att sprutorna på diskbänken och vardagsrumsbordet hörde till vardagen. Att det inte var något speciellt med dem. Att de inte var så smutsiga. Att de inte alls var fel. Det var helt normalt."

Han slöt ögonen och försökte trycka undan bilderna som dök upp inför hans inre. Siri, så ung och vacker. Så oskyldig. Ståendes bland smutsiga sprutor och kanyler, oförmögen att röra sig utan att bli stucken av de fläckiga nålarna.

"Patrik förlorade snart jobbet. Jag minns inte varför. Jag kommer inte ihåg om han någonsin förklarade varför. Eller om jag överhuvudtaget frågade. Jag minns i alla fall att han sa att nu kunde han ju stanna hemma med mig hela dagarna istället." Hon skrattade bittert. "Mig och sprutorna."

Han rös och Siri rörde på sig i hans armar. Hon vände på sig så att han kunde se hennes ansikte. Det var randigt av tårar han inte märkt att hon fällt. Förfärad över sin ovisshet strök han bort dem och höll henne hårt emot sig. Han ville be henne om förlåtelse och säga att hon inte behövde berätta mer. Han behövde inte veta. Inte om det fick henne att gråta.

"Jag tog aldrig någon, Tim", snyftade hon in i hans bröstkorg. "Jag tog aldrig någon spruta. Du måste tro mig, jag har aldrig gjort det. Han försökte men jag gjorde det inte. Snälla tro mig..."

"Jag tror dig", försäkrade han henne. Hur kunde man inte tro hennes desperata vädjan? "Jag tror dig."

Han vaggade henne fram och tillbaka och tänkte på de två åren hon var med den där idioten. Vad hade hon sett där? Vad hade hon varit med om?

"Men jag gjorde någonting..." viskade hon och hennes skuld fick blodet att frysa till is i hans ådror. Undran över om han verkligen ville höra det här gjorde sig påmind. Men den sjönk undan den i insikten om att han inte ade något val. Siri var tvungen att berätta. Hon gjorde det här för hans skull. Han kunde inte skjuta henne ifrån sig nu.

"Det var en kille... En man, som dök upp hos oss ibland. Hans besök var regelbundna och korta. Han kom någon gång i månaden. Han och Patrik pratade mest ensamma i köket och jag visste inte vad de pratade om. Förrän den där festen, när jag såg sprutorna. Det var han som var langaren.

En dag när han kom satte de sig inte i köket. Han slog sig ner på soffan, i vardagsrummet, bredvid mig. Patrik stod i dörröppningen. Jag minns fortfarande hur han hade armarna i kors över bröstet och vägrade sätta sig ner. Hans blick var så annorlunda. Jag visste inte om han var arg eller rädd, men jag gillade inte sättet han var på. Jag försökte vara trevlig, men det var svårt. Någonting var spänt mellan langaren och Patrik. De hade väl aldrig varit kompisar direkt men... Något var annorlunda. Mannen pratade om allt möjligt, både med mig och Patrik. Men ingenting om droger. Jag minns att jag önskade att han kunde gå. Eller i alla fall gå in i köket, som Patrik ville." Siri tystnade och andades tungt några sekunder. Som om hon hämtade styrka för att kunna fortsätta berätta. Han strök henne försiktigt över ryggen och hoppades att det skulle hjälpa henne.

"Till slut sa han något om några varor. Att priset gått upp en aning. Jag minns inte allt han sa, bara vad det handlade om. Jag förstod att det var knarket. Så såg han på Patrik och flinade. Det är konstigt", sa hon med bitter förvåning. "Vissa delar är suddiga och jag minns bara i stora drag vad de sa och gjorde. Andra delar är glasklara. Som om det hände igår.

'Det höjda priset kan bli knivigare för många av mina kunder att betala, jag är medveten om det. Allra minst de som redan är skyldiga mig för flera leveranser. Men du ska veta att jag inte bara tar betalt i pengar. Föreslår du något annat av värde är jag inte omöjlig.'

Sen lade han armen om mina axlar och såg menande på Patrik."

Han kände förskräckelsen och ilskan strömma ut från varje del av sin kropp. Sedan kom smärtan. Det var nästan som om allt det som gjorde ont i Siri vid minnet av upplevelsen, kröp från henne och in i honom. Som en kloförsedd parasit grävde den sig in i hans bröst och klamrade sig fast vid hans hjärta. Var det såhär Siri hade känt? Var det såhär hon kände nu? Parasiten sände ut sitt gift i hans blodådror. Det spred sig obarmhärtigt tills han inte kunde peka ut en enda punkt på sin kropp som inte gjorde ont. Gick hon verkligen runt med den här tortyren varje dag? Hans ögon tårades vid tanken och han höll henne om möjligt ännu hårdare.

"Just den där delen minns jag så tydligt. Jag minns varje ord, varje rörelse, varje ljud. Jag minns Patriks ansikte och uttrycken som spelade där. Det ena sköljde över det andra, varje min som en våg i ett stort hav som sköljer över stranden. Ilska, ångest, övervägande och till slut skuld. Skulden kom när han hade bestämt sig.

Patrik frågade hur mycket det blev och jag minns att han stakade sig på orden. Langaren räknade på fingrarna och tittade så obehagligt på mig innan han svarade.

'Alltihop. Plus den här leveransen.'

Jag vet inte hur mycket han var skyldig. Hur mycket jag var värd...Jag tror inte att jag någonsin vill veta..."

Han ville svära högt och berätta för henne hur mycket hon var värd. Få henne att förstå att hennes värde aldrig någonsin skulle gå att räkna ut i pengar eller värdesaker. Inte om han så hade hela världens rikedomar. Säga att för honom fanns det ingen eller inget mer värdefullt än henne. Men han fick inte ett ord ur sig. Hans tunga var torr och klibbig och ville inte lyda honom. Han försökte svälja men utan framgång.

"Han tog mig in i sovrummet. Jag ville fortfarande inte tro på vad som hände. Jag ville inte förstå att det var verkligt. Inte förrän han placerade mig framför sig, satte sig på sängkanten och började smeka mig, vaknade jag ur min handlingsförlamning. Då insåg jag verkligen vad som höll på att hända. Jag backade bort från hans smutsiga  fingrar och började röra mig mot dörren men han var snabbare än mig. Han var starkare än mig också... Det här minns jag inte alls lika klart som det innan. När jag försöker tänka tillbaka på det minns jag bara små fragment. Vissa känslor. Som att han var tung och jag hade svårt att andas. Och att han rev sönder min skjorta. Han brydde sig inte ens om att hålla för min mun. Jag skrek men ingen kom ändå..."

Hon låg stilla när hon berättade. Hennes ansikte var vänt mot honom men blicken var fäst på väggen strax ovanför hans axel. Men han var ganska säker på att det inte var den terrakottafärgade tapeten hon såg. Hennes ansikte såg ut som en gipsmask. Så perfekt format, alldeles stilla och nästan vitt.

"Siri..." lyckades han viska. Han var knappt medveten om tårarna som strömmade ner för hans kinder. Hon mötte hans blick med glasartade ögon. Ju längre in i minnena hon gick, desto mer började hon likna en porslinsdocka. Kall och stilla.

"Gråt inte... Inte innan du hört slutet", sa hon hest.

"När han var färdig gick han ut i köket. Jag hörde honom prata med Patrik. Men jag kunde inte höra vad de sa. Jag drog på mig mina byxor och skjorta. Jag vet inte varför jag gick ut i köket igen. Men jag kände mig så konstig. Tänkte så underligt... Jag tror inte att jag tänkte alls.

När jag kom in i köket såg jag langaren slänga åt Patrik ett litet paket. Det var då det hände. Jag vet inte vad men någonting hände med mig då. Det var som om allt blev tydligare. Alla färger blev klarare och alla konturer skarpare. Det brusade i mina öron och jag började andas fortare. Det var inte tankar som styrde mig då. Det var någonting annat. Jag tror att det var känslor men det känns så hemskt att tro att jag skulle ha sådana känslor inne i mig..."

Siri tystnade och sa inget på flera sekunder. Han såg nästan med lättnad hur tårar började falla nerför hennes kinder och hon blundade. Hon var ingen docka, hon var fortfarande mänsklig.

"Vad hände?" frågade han försiktigt.

"I lådan bredvid mig hade vi knivar. Jag drog ut lådan och tog en. Jag såg inte vilken det var förrän senare. Det var en brödkniv. Den med trähandtag.

Langaren höll på att ta på sig skorna. Han stod med ryggen emot mig och såg ingenting. Jag tror att Patrik skrek något men jag är inte säker. Han hann inte ifatt mig." Hennes röst bröts och hon snörvlade.

"Två gånger när han stod upp. Jag slutade inte när han föll. Tolv hugg. Tolv hugg," grät hon. "Jag räknade dem inte när jag gjorde det, men jag minns vartenda ett så väl. Varenda hugg! Varje gång jag höjde kniven. Blodet som hamnade i ansiktet, på armarna, på kläderna... Tolv hugg!"

Hon grät okontrollerat och nästan skrek ut sin smärta. Han grät också. Han höll Siri så hårt han kunde, trots att hon kämpade för att komma loss. Hon fäktade och ålade sig i hans armar men när hon insåg att han inte tänkte släppa henne stillade hon sig. Istället klamrade hon sig fast vid honom med armar och ben. Hennes tårar vätte hans tröja.

Han visste inte hur länge de legat så men när tårarna sinat och hennes andning var lugn och stadig igen, tittade han upp mot fönstret och såg den första morgonrodnaden över himlen.

Ljudet av Siris röst fick honom att se ner på henne igen.

"Patrik ville inte ha kvar mig längre. Han skickade iväg mig. Slängde ner några av mina saker i en väska och såg till att jag tvättade av mig. Han ringde några av sina kompisar och knuffade ut mig genom dörren. Han sa om och om igen att jag var sjuk i huvudet. Frågade om jag fattat vad jag gjort.

Han sa åt mig att aldrig komma tillbaka. Att han aldrig ville se mig igen. Jag sprang. Jag vet inte vad de gjorde med kroppen, jag vet inte om de anmälde mig. Jag vågade inte läsa tidningen och se om de skulle skriva om det. Så fort jag ser en polisbil undrar jag om de letar efter mig."

"Hur länge sedan?" frågade han.

"Två och ett halvt år..." viskade hon.

Två och ett halvt år sedan. I hans hemstad. Staden de lämnat.

"Förlåt..." viskade hon.

"Säg inte så", bad han. Nu visste han vad som var orsaken till hennes smärta, till hennes sorg. Men var han glad över att veta? Han såg ner på Siri och tog hennes ansikte i sina händer och han var glad att de slutat darra. Han strök bort tårarna med tummarna och log svagt mot henne.

"Jag älskar dig, Siri", sa han.

"Men det var innan du visste!" kved hon.

"Jag vet nu. Och jag älskar dig fortfarande. Jag har följt dig såhär långt och jag tänker inte lämna dig."

Siri log ett sprucket leende och lät honom kyssa henne.

Han hade inte ljugit. Han älskade henne. Högt över allt annat. Så högt att han undrade om han någonsin skulle kunna vara förmögen till att älska så igen?

Han lyfte huvudet från ratten och öppnade bildörren. Den kyliga luften fick genast fäste i hans fuktiga kläder och hans hud knottrade sig. Han gick fram till det knähöga räcket vid vägkanten och såg ut över nattlandskapet som bredde ut sig framför honom. Träden hade sedan länge släppt löven ifrån sig och björkar och aspar sträckte sina knotiga grenar upp mot himlen. Utsikten hade kunnat varit vacker i hans ögon, om det inte var så att han redan sett det vackraste som funnits. Inget kunde jämföras med henne.

Han såg ner på ravinen nedanför honom. Den var brant och stenig och försvann djupt där nere bland mörka granar och kala lövträd.

Insikten kom till honom. Men inte som en chock eller överraskning, utan försiktigt smygande in i hans sinne. Han skulle aldrig finna den där delen som saknades. Han skulle inte kunna fylla tomrummet efter Siri. Han skulle aldrig finna någon att älska som han älskat henne. Vad fanns kvar av honom då? En ynklig spillra av ingenting.

Räcket kändes hårt och kallt mot hans knän. Det fanns ett sätt att döva smärtan. Det fanns ett sätt att bli av med saknaden. Och kanske fanns det ett sätt att vara tillsammans med Siri igen. Någonstans där hon var lycklig och inte heller hade ont längre. Det fanns bara ett sätt att få reda på det.

Han låste upp dörren och skyndade sig in. Regnet som dånade utanför hade överraskat honom totalt. Han ställde ifrån sig påsen med mat och krängde av sig jackan. Han hängde upp den på kroken bredvid dörren och vattnet som droppade från den bildade genast en liten pöl på golvet.

"Vilket väder", sa han högt när han tog påsen och började ställa in saker i det lilla kylskåpet. "Tur att det inte är så långt mellan campingen och affären", fortsatte han.

Plötsligt kände han att något var fel. Känslan kom över honom så plötsligt att han nästan tappade mjölkpaketet han hade i handen i golvet.

"Siri?" ropade han men fick inget svar. Han reste sig häftigt och tog de få stegen mot badrumsdörren som stod på glänt. Han brydde sig inte om att knacka utan slog bara upp den.

Det första han såg var Siri, sittandes ihopkrupen på golvet. Det andra han såg var den tomma pillerburken och ett halvtomt glas vatten bredvid henne.

"Vad har du gjort?" andades han.

"Tim, åk härifrån", sa hon stelt. "Ge dig iväg härifrån. Det var inte meningen att du skulle vara här. Jag trodde inte att det skulle ta så lång tid, eller att du skulle vara så snabb."

"Vad har du gjort?" upprepade han chockat.

"Gör som jag säger!" skrek hon. "Åk härifrån! Du ska inte behöva vara här!"

Så föll hon i gråt.

"Du ska inte behöva vara här..." sa hon igen.

Han böjde sig ner och lyfte upp henne. Hon gjorde inget motstånd utan lät honom lägga henne på sängen.

"Stanna här", sa han med ett onaturligt lugn. "Jag ska springa till receptionen och ringa efter en ambulans."

Hon grep hans arm och fångade hans blick. De blå ögonen såg bedjande på honom.

"Gör inte det, Tim. Gör inte så mot mig."

Han såg oförstående på henne.

"Jag vet att jag är självisk... Men du måste förstå mig. Jag har valt det här själv, jag orkar inte längre. Du har hjälpt mig så mycket, du har ingen aning om hur mycket du gjort för mig. Men jag klarar inte mer nu."

Hennes röst var lugn och stadig. Hur mycket han än sökte kunde han inte finna någon osäkerhet eller ånger. Det här var vad hon ville.

Han sjönk ner på sängkanten. Hans ben bar honom inte längre. Hon hade aldrig lovat det han lovat henne, att aldrig lämna honom. Hela hans inre rasade samman. Han hade trott att det var över, den där kvällen hon berättat allt för honom. Vad som hänt henne och vad hon hade gjort. Han hade trott att de skulle kunna leva tillsammans nu. Vad ohyggligt dum han hade varit. Minnet av en upplevelse som den Siri varit med om försvinner inte bara för att man berättar om den. Den försvinner inte med hjälp av tröstande ord eller kyssar. Den skulle alltid finnas där, bakom allt det vackra. Den skulle ligga där och sticka och skava. Parasiten skulle aldrig släppa sitt grepp utan bara fortsätta att pumpa ut sitt gift. Det fanns bara ett sätt att bli av med den.

En sval hand på hans arm fick honom att rycka till.

"Tim..."

Han såg på henne.

"Åk härifrån Tim. Du behöver inte vara här."

Han skakade på huvudet. Han tänkte inte åka någonstans. Istället lade han sig på sängen bredvid henne och hon makade sig närmare honom. Han slöt henne i sina armar och kunde inte hejda tårarna att strömma ner för hans kinder. Siri grät inte. Hon andades lugnt och stillsamt. Hon sträckte ut en hand och torkade hans tårar men den ömma gesten gjorde det bara värre. Känslan av hennes lena, mjuka hud mot hans gjorde honom tröstlös.

"Min älskade Tim",  sa hon sorgset. "Gråt inte."

Han försökte förgäves lugna ner sig. Det gick bara inte. Siri försvann ifrån honom, hon lämnade honom för alltid.

"Jag undrar vad mamma och pappa gör nu..." sa hon plötsligt och hennes ord förvånade honom så pass att gråten hejdade sig. Hon hade aldrig pratat om sin familj på det där viset förut.

"Undrar om de bor kvar på Blomslingan? Andreasson på Blomslingan."

Hon gäspade och han förstod att tabletterna började verka. Han undrade var hon fått tag på dem. Hade hon haft dem med sig hela tiden?

"Jag är glad att jag berättade", mumlade hon. "Det är viktigt att du förstår varför."

Han förstod vad hon menade och strök henne över ryggen. Hon var så lugn nu. Så lugn och rofylld. Han betraktade hennes ansikte och såg för första gången något han aldrig sett där förut. Lycka. Hon var lycklig. Hennes drag var mjuka och avslappnade och ett naturligt leende låg över hennes läppar. Hon slog upp ögonen och det förstärkte bara intrycket. Den där skuggan som så ofta vilade över dem var borta. Trots det lummiga tillstånd tabletterna gett henne var hennes ögon klara och vakna när hon öppnade munnen.

"Jag älskar dig", sa hon tydligt.

"Jag älskar dig också", lyckades han viska. Känslorna stormade in över honom i ett enda svep. Mitt bland all ilska, smärta och sorg över att förlora Siri, så fanns även en ljus fläck av lycka. Hans Siri fick ro nu. Hon var fri och lycklig. Hans Siri älskade honom.

Så slöt hon ögonen igen och vilade huvudet mot hans bröst. Han blundade och lyssnade till hur hennes andetag blev långsammare. Svagare. Tills hon slutligen var helt stilla.

En vind kastade sin kyla emot hans kropp. Träden vajade i dess styrka och han såg upp mot himlen. Han såg upp mot himlen och såg vinden tvinga bort regnmolnen. Rodnaden i väster vittnade om att en vacker dag var på väg. En ny dag, med nya möjligheter. Nya händelser och nya krafter. Men än var den långt borta. Han slöt ögonen och rös när ännu en vindpust ryckte och slet i hans kläder och hår. Han slöt ögonen och sträckte ut armarna som om de var vingar. Men några sådana hade han inte. Han hade inget som skulle bära honom över grus, stenar och skog.

Siris ögon dök upp framför honom. Siris ögon som de var när de låg i sängen. Klara och ljusa. Lyckliga. Han log och lutade sig fram en aning.

En röst fick honom att slå upp ögonen och tvärt vända sig om.

"Tim."

Där stod hon. I dunklet framför hans bil. Det blekblonda håret fladdrade i vinden och hon strök bort det från ansiktet.

"Siri", kved han men han förmådde inte att röra sig. Trots längtan att springa emot henne, svepa upp henne i sina armar och aldrig släppa henne igen, kunde han inte röra sig. Istället sjönk han ner på knä på den våta asfalten.

"Du ska inte behöva vara här..." sa hon sorgset och han kände igen orden från stugan. Det gjorde ont. Han visste att hon inte var här egentligen men upprepningen från tidigare den kvällen bekräftade det. Han skakade på huvudet. Han hade förlorat all sans och vett. Förlusten av Siri hade gjort honom sinnessjuk. Han visste att hans hjärta aldrig skulle bli detsamma, men nu visste han även att hans hjärna inte var som den skulle. Han log bittert. Det var lika bra att han hoppade. Det fanns ingenting kvar av honom nu.

"Gör inte det, Tim. Gör inte så mot mig", sa hon på samma bedjande sätt som förut.

Han hade accepterat att han var vansinnig. Därför svarade han henne.

"Du gjorde så mot mig", sa han utan att se på henne.

"Min älskade Tim", sa hon sorgset.

Han höjde blicken och såg på illusionen av Siri. Den var så verklig... Men vad skulle hända om han sträckte ut handen för att vidrör henne? Skulle hon försvinna då? Det kunde han inte riskera. Om det här var allt han hade kvar av Siri, en bild och hennes sista ord i hans huvud, så skulle han klamra sig fast vid det så länge det gick.

Så reste han sig upp på ostadiga ben. Om han bara lutade sig bakåt, tillät sig att falla. Så skulle smärtan vara över. Sorgen och saknaden skulle försvinna med honom. Siris bild skulle göra honom sällskap ända in i slutet. Precis som han hållit henne sällskap.

"Jag undrar vad mamma och pappa gör nu..." sa hon undrande och orden gjorde honom lika förvånad nu som då.

"Andreasson på Blomslingan..." viskade han med ögonen vitt uppspärrade. Siris föräldrar. De skulle aldrig få veta vad som hände henne. De skulle aldrig få veta hur vacker hon var, hur ärrad hon var. De skulle aldrig få veta att hon varit älskad i sina sista ögonblick. Att hon inte led längre.

Han vände blicken tillbaka mot soluppgången. Var morgonen början eller slutet? Han visste att det var hans beslut att ta. Och nu var stunden inne.

Han såg på Siri igen. Hon visste redan vilket beslut han fattat innan han blivit medveten om det själv. Hon log.

"De måste få veta", sa han hest.

Ingela Persson 160708

Trackback-URL för detta inlägg: